”17 juni” av Alex Schulman

Vidars värld har krympt till lägenheten vid Gärdet. Han har blivit avstängd från sitt arbete som lärare. Kollegorna har vänt sig bort från honom. Vidar själv har svårt att förstå vad som hände. Hur han kunde gå för långt när allt han skulle göra var att avstyra ett bråk mellan två elever. Men medan hans rumsliga värld förminskats, har tiden på något sätt böjt sig.

Efter att ha rotat igenom några lådor med föremål från barndomen hittar han en telefonbok med numret till den stuga han och hans familj tillbringade somrarna i som barn. På skoj slår han numret. Men samtalet går fram. Och den som lyfter luren är hans pappa. Dagen han ringer till, samma dag vid varje samtal, är den 17 juni 1986.

När polisen inleder en brottsutredning mot Vidar så väljer han själv att vända sig inåt och bakåt. All hans tid går åt till att kartlägga den där dagen i hans barndom. Varför just den 17 juni 1986? Var det något viktigt som hände då?

”17 juni” är mycket mer en tidsresa

Det finns scener i ”17 juni” som är så plågsamma att läsa att jag nästintill känner ett behov av anordningen som håller ögonen öppna i Stanley Kubricks filmklassiker ”A Clockwork Orange”. Blicken vill vika åt sidan, vill inte läsa en rad till. Det känns nämligen som tortyr att tvingas bevittna Vidar begå samma misstag om och om igen. För Vidar klarar inte av att gå vidare från den omvälvande händelsen han nyligen varit med om. Trots att han blivit avstängd från jobbet. Trots att polisen ständigt söker honom. Och trots ett utfärdat kontaktförbud. Han måste ändå peta lite mer i det sår som uppstod när han gjorde något han inte trodde om sig själv. Något så hemskt att han genast förträngde stunden det skedde. Och det i sin tur leder till att han påminns om ett hela hans barndomen är ett sår han försökt läka genom att glömma.

Men även om Schulman är en mästare på att skildra obehag på ett sätt som gör att man känner det fysiskt medan man läser, så är han också mycket skicklig på att helt dra in läsaren i bokens värld. Baserat på baksidestexten skulle man kunna luras att tro att det här är en futuristisk bok om tidsresor, eller en bok med magiska inslag. Men egentligen är det en bok om relationer och, som baksidestexten också anger, ”vad som formar en människa”.

Är man tveksam till sci-fi ska man absolut inte låta sig avskräckas. ”17 juni” är mycket lättläst. Som läsare känner man lika intensivt som Vidar att man måste förstå vad det är som pågår, och varför. För mig blev ”17 juni” en bok jag läste en sittning. Alltid ett gott tecken när en berättelse är spännande nog att helt kunna skärma av alla distraktioner runt omkring.

Schulman är en mästare på att peta i oläkta sår

Det hos Alex Schulmans författarskap som imponerar mest på mig är just hans förmåga att hitta sår att peta i. Han verkar inte kunna låta bli att på nytt riva i det som för oss läsare vid det här laget börjar framstå som en omskakande barndom. Visst, ”17 juni” är en roman. Men när jag läser Schulmans böcker så kommer jag att tänka på uttrycket ”gräv där du står”. Har man läst tidigare romaner av författaren så tycker jag man kan se ett tydligt mönster av återkommande teman. Mamma och pappor som inte är kapabla att vara de föräldrar de skulle behöva vara. Barn som blir svikna och lämnas ensamma att hantera livet. Vuxna som blickat bakåt för att förstå nuet.

Och kanske är det just så, att för Alex Schulman är barndomen ett sår som aldrig riktigt kommer läka. Just därför räds han inte att peta i det, mer än vad många av oss andra skulle orka och våga. Om den läkande sårskorpan ändå aldrig kommer bildas, kan man lika gärna ta sig en ordentlig titt. Det svåra är att man aldrig vet vad som väntar. Och det är precis den erfarenheten Vidar gör, och det man minns starkast av ”17 juni”.