”Den långa vinterns år” utspelar sig i USA i slutet av 1700-talet. Ett USA som är så nytt som land att männen som undertecknade självständighetsdeklarationen fortfarande är vid liv och när man minst anar det kan dyka upp på det lokala värdshus. Boken inleds en bitande kall natt, just när isen lägger sig på Kennebec-floden i Maine. I ett samhälle utspritt längs flodens stränder, över åkermark och genom skogen, rör sig Martha Ballard.
Själv mor till nio barn är Martha nu verksam som en av traktens barnmorskor, alltid redo att ta sin sjukvårdsväska för att rycka ut när hon behövs. Samma natt som ett nytt liv kommer till världen, finner man en död man fastfrusen i floden. Det är uppenbart att han gått en våldsam död till mötes. Som sjukvårdskunnig kallas Martha att undersöka kroppen. Det hon finner är en man med koppling till en våldtäkt, och med kontakter bland traktens främsta makthavare. När det känns som att ingen annan är intresserad av att finna sanningen, bestämmer sig Martha för att bedriva en egen mordutredning. Detta trots faran det kan innebära för henne själv.
Fångande historisk roman som bygger på Martha Ballards dagbok
Beskrivningen av handlingen i ”Den långa vinterns år” låter kanske inte som något så särskilt speciellt. Den lockade mig till läsning, men jag förväntade mig inte så mycket mer än en förhoppningsvis spännande historisk roman. Och det var den. Faktiskt mer än så. Jag blev helt golvad.
En bidragande orsak till intrycket ”Den långa vinterns år” lämnar hos mig kan ha vara att jag inte hade förstått att Martha Ballard är en riktig person förrän jag kom till författarens efterord. Ariel Lawhon varnar där för att den som fortsätter läsa kanske kommer mista något av den magi som boken givit upphov till. Men det tyckte jag inte. Jag som hade läst hela boken som fiktion blev snarare mer förundrad när jag förstod hur många delar som tagits ur Marthas dagbok. Ofta ord för ord (om än något moderniserat, för bättre läsförståelse).
”Den långa vinterns år” uppslukar mig helt och hållet
Språket är förtrollande. Världen som målas upp är så detaljerad. Och karaktärerna är, vilket inte är så konstig, så väldigt verkliga. Inte konstigt att boken lämnar mig med en stor känsla av tomhet när sista sidan är slut. Jag hade kunna tänka mig många kapitel till av att bara följa Marta Ballard genom livet. Även utan extra drama, även utan en hemmasnickrad mordutredning, så hade livet i en liten by långt ute på landet år 1789 fascinerat mig. Särskilt när det skildras genom ögonen på en barnmorska. En kvinna rik inte bara på egen livserfarenhet utan på grannar, vänners och andra bybors största stunder i livet. ”Den långa vinterns år” den där sortens bok som uppslukar mig helt och hållet.
