Det finns två böcker jag läst fler gånger än några andra: seriealbumen ”Ensamma mamman” och ”Mera ensamma mamman” av Cecilia Torudd. Dessa seriealbum stod hemma i vår bokhylla och jag läste dem om och om igen som barn och tonåring, ja fram till att jag flyttade hemifrån. Man kan nog säga att de var lite som en snuttefilt, dessa två seriealbum. I år är det 40 år sedan ”Ensamma mamman” hade premiär som återkommande serie i DN. För att fira har Galago gett ut ett samlingsalbum med alla seriestripparna, som tidigare alltså rymdes i två album. Dessutom har de låtit 15 tecknare hylla denna mamma som blir galen på smulor, och hennes skapare Cecilia Torudd.
Nostalgi och igenkänning
Vilken otrolig nostalgitripp det blev för mig att sätta mig med näsan i denna nyutgåva. Jag inser snabbt att jag minns varenda stripp. Jag minns Mia, Beppe, Mamman och Lasse och den åldrande morfadern som hatar när det är halt ute. En annan sak jag inser är att jag är betydligt äldre än vad Ensamma mamman är. Dottern Mia är 18 i de sista stripparna och Ensamma mamman fick henne när hon själv var 18, vilket gör henne till 36 om jag räknat rätt. Men det som är så fint med ”Ensamma mamman” är att den har något för varje ålder.
När jag var barn, tyckte jag att Mia var jättehäftig. Som vuxen relaterar jag naturligtvis till mamman: den konstanta oron för och den oändliga kärleken till tonårsbarnen som samtidigt på en daglig basis driver henne till vansinne. Det är inte bara kul att läsa ”Ensamma mamman”, det är trösterikt också. För oavsett hur världen ser ut och oavsett om året är 1985 eller 2025 så är det ungefär samma saker vi oroar oss för idag som föräldrar gjorde när vi var unga.
Funkar på flera sätt även idag (men inte alla)
Jag var nio när första strippen publicerades i DN och jag älskade som sagt denna serie så mycket att jag läste sönder mammas album som hon senare fick i present (jag tror inte hon köpte dem). Hade den skrivits på samma sätt idag? Nja, kanske inte helt. Mycket är träffsäkert även 2025, men mammans sambo Lasses blick på dottern Mia är stundtals inget annat än ofräsch. Att morfar ägnar så mycket tid i parken där han tittar på alla unga kvinnor som solar topless hade nog självsanerats, för topless solas det icke längre.
”Ensamma mamman” är lite som Gilmore Girls för mig. Nej nej, det är absolut inte lika gulligt och perfekt som det är i Stars Hollow. Men det är en trygg miljö att befinna sig i. Ensamma mammans värld är mycket mer diskbänksrealism och äkta än vad Stars Hollow någonsin skulle kunna göra anspråk på. Men när jag öppnar detta jubileumsalbum känns det som att komma hem och jag är säker på att detta album till slut kommer bli lika vältummat som min egna ensamma mammas album var. När jag läst sista sidan, kan jag absolut tänka mig att börja om direkt från början. Frågan är om mina egna barn, som är i samma ålder jag själv var när jag först stiftade bekantskap med Ensamma Mamman, kommer tycka lika mycket om henne? Jag tror tyvärr inte det.
