Min upptäcksfärd bland Stephen Kings böcker fortsätter. I ”Maratonmarschen” (engelsk titel: ”The Long Walk”), som Stephen King skrev under pseudonymen Richard Bachman, möter vi en dyster framtid som innehåller en hänsynslös årlig tävling. Den avgörs genom liv och död. Eller ja, mest genom död. Hundra tonårspojkar ställer upp i marschen, som leds av Majoren. Reglerna är enkla: håll farten uppe över 6.5 kilometer i timmen eller få en varning. Tre varningar leder till avrättning på plats. Tävlingen fortsätter tills bara en återstår, som belönas med vad han än önskar.
En fysisk och existentiell vandring
På marschen får vi följa Ray Garraty. Han har, precis som alla deltagaredeltagare, frivilligt ansökt om att få delta i marschen. En majmorgon klockan nio ger han sig ut på den till synes ändlösa vägen tillsammans med de andra deltagarna. Under marschens dagar och nätter växer vänskapsband och rivaliteter fram, samtidigt som kroppar bryts ner och psyken krossas. Publiken jublar från vägkanterna medan deltagarna faller en efter en. Till slut blir kampen inte bara en fysisk prövning utan också en inre resa. Frågan om varför man går blir lika avgörande som hur länge man orkar. För varför väljer man att ställa upp på något där oddsen är så väldigt mycket emot en?
Dystopisk framtid som påminner om vår samtid
En av de första saker som slår mig i denna dystopiska framtidsskildring är detta: Kings framtid är inte särskilt mycket annorlunda från den vi lever i. På en höft sådär. Nu får vi visserligen inte veta särskilt mycket om samhället. Vi förstår att det är en form av militär regim. Att folk som yttrar sig negativt om staten blir bortförda. Folket har blivit så avtrubbat att man ställer sig längs med vägarna för heja. För att se unga män avrättas framför ögon på en. Det får dem till och med att jubla. Först tänker jag att ingen skulle väl frivilligt ställa upp på en sådan här tävling. Sedan tänker jag: eller?
I en samtid där kändisskapet är så mycket värt som det är idag, kanske skulle folk ställa upp ändå? Jag menar, svenska kändisar ställer uppenbarligen gärna upp i ett tävlingsprogram där man utser Sveriges dummaste. Jag antar att det också sker av fri vilja? Personligen kan jag inte tänka mig något mer pinsamt än att visa min okunskap i nationell TV, men vad gör man inte för att klamra sig fast i offentligheten? Det är dock inte just detta som jag fastnar vid mest. Det är snarare att i Kings framtid är folk fortfarande rasister, homofober och till stor del idioter. Så deppigt.
Kusliga likheter med sommarens trendpromenad
Inte heller kan jag låta bli att tänka på en trend jag noterade i sociala medier under sommaren: den så kallade tolvtimmarspromenaden. Dess slogan beskriver väl konceptet rätt bra: Invest One Day, Conquer Your Mind, and Unlock Your Best Life. Gå på en promenad i 12 timmar på egen hand, utan lurar, utan distraktioner, nå djupt i dina tankar och njut sedan av hur awesome ditt liv kommer bli. Jag tyckte först att det lät som en rolig utmaning (man får gå hur långsamt man vill, samt även ta pauser), tills jag läste att man inte fick lyssna på vare sig musik eller bok. Sedan fick jag svåra skavsår efter ett par timmar på Fotografiska, så jag tänker: nej tack.
Men det är ändå några saker med 12-timmarspromenaden som är obehagligt likt delar av ”Maratonmarschen”, särskilt när deltagarna i marschen talar om hur djupt de sjunker i sina tankar och sanningarna som då kommer till ytan. Målet i ”Maratonmarschen” är ju också att leva sitt bästa liv efter vinsten, även om det bara är en chans på hundra att du faktiskt vinner.
Mina egna toxic traits gör sig snabbt hörda
Samtidigt tänkte jag flera gånger under tiden som jag läste ”Maratonmarschen” av Stephen King, särskilt när de stötte på fysiska problem redan efter bara några timmar: så svårt kan det väl inte vara att gå? Detta är ett så kallat toxic trait hos mig, att gravt överskatta min egna fysiska förmåga och att ofta säga: hur svårt kan det va? Det finns inte en chans att jag skulle orka hålla 6.5 kilometer i timmen – jag skulle bli skjuten innan jag ens kom till Trångsund (vilket är ungefär 4 kilometer från där jag bor).
Är det värt att läsa en bok om en lång vandring? Absolut. ”Maratonmarschen” är vidrig, men också på sina ställen väldigt fin. Man hade kunnat tro att alla hundra pojkar i en sådan här tävling skulle hata varandra. Istället får vi se starka vänskapsband växa fram, trots att alla vet att deras nyvunna vänskaper har en livslängd på max tre dagar. Men marschen är naturligtvis inte utan konflikter. Mellan deltagare, med militären och även med åskådarna. Men det är de inre konflikterna som får ta mest plats. och det är naturligtvis på det sättet som King får mig att gråta vid fler tillfällen än ett.
Detta är en, för att vara King, ganska kort bok, men den rymmer så mycket. Den har funnits på svenska, men den utgåvan har utgått sedan länge. Boken har ju trots allt många år på nacken. Den gavs först ut 1978. Vill du läsa den på svenska är det antikvariat eller bibblan som gäller. Den finns också inläst på svenska av en strålande Hamid Khemiri.
The Long Walk – filmpremiär i september 2025
I september har filmen ”The Long Walk” premiär. Det är mycket King på båda vita duken och skärmen hemma. The life of Chuck som film, Maratonmarschen som film och Institutet som serie på HBO Max.
Kommer jag klara av att se ”The Long Walk”? Jag vet inte om jag kommer klara av det, men jag tror inte heller att jag kommer kunna låta bli? Men när man har barn som är i samma ålder som deltagarna i marschen, ja då kryper det verkligen under huden. Värt att tänka på, när man läser The Long Walk, är att Stephen King bara var 19 år när han skrev den här boken. Vad sjukt!
