”Hur mår fröken Furukura” av Sayaka Murata, eller ”Convenience Store Woman” som den heter på engelska, är en bok som legat på min att läsa-lista sedan flera år tillbaka. När jag letade efter ett foto, snubblade jag faktiskt över bilden som ni ser här ovan. Den är tagen i april 2020: pandemipåsken. Tydligen började jag läsa den då, men kan inte ha kommit längre än ett par sidor. Pandemiåren 2020 och 2021 hade jag nämligen alldeles särskilt svårt att koncentrera mig på att läsa böcker. Men häromdagen fick jag feeling.
Vem bestämmer vad lycka är?
”Hur mår fröken Furukura” av Sayaka Murata är en snabbläst, egensinnig och samtidigt rörande roman. Vi får möta 36-åriga Keiko Furukura, en kvinna som aldrig riktigt passat in: inte i sin familj, inte i skolan, och inte i samhället. Men när hon som 18-åring får jobb på matbutiken ”Smile Mart” infinner sig ett oväntat lugn. Där, bland prislappar och plastförpackningar, hittar hon både struktur och mening. I butiken finns det regler för allt, till och med hur man ska tala och klä sig, och Keiko gör sitt yttersta för att följa dem. Hon speglar kollegornas sätt att prata, klä sig, le.
Chefer kommer och går. Men Keiko blir kvar i butiken. I arton år. Det är nästan oklart var butiken slutar och Keiko börjar. Hon är nöjd. Lycklig, till och med. Men omgivningen – familjen och kollegorna, ser henne som ett problem. Varför gifter hon sig inte? Ska hon aldrig skaffa ett ”riktigt” jobb? Till slut hittar Keiko ett sätt att tysta tjatet.
Kort men kraftfullt om att inte passa in
”Hur mår fröken Furukura” är både rolig, sorglig och ibland riktigt provocerande. Keiko avviker tydligt från normen för hur en japansk kvinna ”ska vara”. För mig känns det tydligt att hon troligtvis har en neuropsykiatrisk funktionsvariation, även om boken aldrig säger det rakt ut. Just därför är det smärtsamt att läsa om hur hennes familj behandlar henne, som ett projekt som måste fixas. Systern, som själv gift sig och skaffat barn, ser Keikos avvikande från normen som ett problem stort nog att gråta över. Det spelar liksom ingen roll att Keiko själv är lycklig.
Men det här är inte en mörk berättelse. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Keiko till slut landar i vad som faktiskt gör henne lycklig och att det kanske inte spelar någon roll vad andra tycker om det. Heja Keiko.
Sprungen ur viss erfarenhet?
I slutet av den engelska utgåvan, finns ett kärleksbrev till kvartersbutiken från Sayaka Murata. Detta kärleksbrev, som ursprungligen publicerades på LitHub (och fortfarande går att läsa där), är författarens egen kärleksförklaring till butiken hon själv vid tidpunkten för brevet, hade jobbat på i 17 år. Butiken som gjorde henne mänsklig. Läs brevet, och unna dig sedan att läsa boken.
