Jack Reacher är en klassisk bokkaraktär. Väl bekant för alla som någonsin bläddrat sig igenom thriller-sektionen hos en bokhandel eller på biblioteket. Numera finns det både filmer med Tom Cruise, och en tv-serie på Amazon Prime, om honom. ”Ingen väg ut” är den tjugonionde boken om Jack Reacher. Denna titel är författad av Lee Child ihop med hans bror, Andrew Child, en duo som existera under en övergångsfas. Därefter ska Andrew ta över skrivandet på egen hand. Frågan är om han inte till stor del redan har gjort det? Det är nämligen något som känns lite annorlunda med ”Ingen väg ut”.
Boken inleds med att Jack Reacher omtöcknad vaknar upp med bruten arm och bultande huvud. Han befinner sig ett mörkt rum, fastkedjad på ett hårt underlag. Han vet inte var han befinner sig, och minns inte hur han kom dit. Men en sak blir snabbt tydlig. De som håller honom fången är långt ifrån några goda samariter. Reacher inser att han varit med om en bilolycka, och att männen som fann honom tror att han var i maskopi med föraren som dog i kraschen. Eftersom Reacher är nyfiket lagd bestämmer han sig raskt för att ta reda på vad som motiverat denna samling ljusskygga människor att samlas i utkanten av en småstad i ingenstans.
”Ingen väg ut” följer upplägget för en klassisk thriller
Har man läst andra böcker om Jack Reacher så kommer man förstås känna igen honom även i ”Ingen väg ut”. Reacher är den före detta militären som inte har något hem utan lever ett fritt liv. Ständigt på resande fot. Aldrig med mer bagage än vad som ryms i byxfickorna. Han är till stor del en man från en annan tid. Något som ger en bra grund för en karaktär som hela tiden råkar hamna i nya spännande händelseutvecklingar.
Men kanske har det upplägget börjat kännas något forcerat? I ”Ingen väg ut” framstår Reacher som en man med mycket ojämn kunskapsnivå. Inom vissa områden besitter han expertkunskap, trots att det nu är bra länge sedan han jobbade inom försvarsmakten. På andra områden är han helt vilsen. På ett sätt som faktiskt får honom att framstå som lite korkad. Jag har inte heller erfarenhet av Uber. Men nog sjutton känner jag till både att det existerar och hur det fungerar? Jack Reacher börjar känns väldigt distanserad från den moderna värld han ändå är verksam i.
Hur klarar sig egentligen Jack Reacher i modern tid?
I övrigt följer ”Ingen väg ut” det förväntade upplägget. Reacher kan med råstyrka och erfarenhet ta sig ur de flesta situationer. Han har rätt kontakter för att ta in hjälp när det behövs. Och rätt charm för att hela tiden finna nya kvinnor för flyktiga förhållanden. Det är förstås inget banbrytande som väntar en när man plockar upp den här boken. Bokens premisser påminner om äldre Reacher-böcker, vilket inte är något negativt. Däremot känns vissa av sidokaraktärerna lite spretiga, och slutet håller kanske inte riktigt måttet ens för den här typen av bok. Trots den lite forcerade känslan funkar ”Ingen väg ut” ändå utmärkt som snabb- och lättläst underhållning.
Jag funderar dock över Jack Reachers framtida öde. Hur ska han kunna agera i en digital nutid som en helt analog karaktär? Antingen får Andrew Child vrida tillbaka klockan och börja utforska oberättade händelser från Reachers dåtid. Eller så måste karaktären moderniseras. Visst känns det befriande ibland att Jack Reacher är så teknologiskt frånkopplad. Det skapar utmaningar som en uppkopplad hjälte inte har. Men som det är nu blir det rätt kluvet ibland. För jag tycker nog att en man kapabel att stoppa kärnvapenkrig även ska klara av att hantera en smartphone på ett trovärdigt sätt.
