”Ordet är mord” är en modern deckare som bygger på ett lika klassiskt som välkänt radarpar inom genren – Sherlock Holmes och Dr Watson. Men den här boken är mer än en pastisch. Författaren Anthony Horowitz är känd både för sina böcker och för sina manus. Bland annat ligger han bakom de allra första avsnitten till brittiska kriminalserien ”Morden i Midsomer”. I ”Ordet är mord” har Horowitz skrivit in sig själv i handlingen. Det är han som är författaren, vilket ju stämmer med verkligheten. Men den intuitivt kluriga utredare som utgör den andra halvan av deckarduon är helt och hållet fiktiv. Det kanske låter rörigt. Men i själva verket är det ett riktigt charmigt grepp, som funkar långt bättre än jag förväntade mig.
Daniel Hawthorne är en före detta polis som nu arbetar som privatdetektiv, främst på uppdrag av just polisen. Hawthorne sätts tidigt in som utrerade i ett mystiskt dödsfall. Eller, själva brottet är det inget särskilt med. Diana Cowper hittas strypt i sitt hem. Det märkliga är att hon tidigare samma dag besökt en begravningsbyrå, för att planera sin egen begravning. Och det är här Anthony Horowitz kommer in i bilden. I ”Ordet är mord” tar Hawthorne kontakt med Anthony, för att be honom skriva en bok om utredningen. Förslaget är att de kan dela på intäkterna. Horowitz är initialt tveksam men tackar slutligen ja till erbjudandet. Därefter följer en i princip kronologisk återgivning av hur duon tar sig runt i London allt medan de undersöker brottsplatser och förhör vittnen.
”Ordet är mord” är klurig på ett mysigt sätt
Precis som i relationen mellan Sherlock Holmes och Watson så är det Hawthorne som står för utredandet. Anthony Horowitz är ömsom ambitiös i att själv försöka se kopplingen mellan alla ledtrådar han noggrant nedtecknar i boken. Ömsom indignerad över hur hemlighetsfull och stundvis nedlåtande Hawthorne behandlar honom. Daniel Hawthorne själv har den där Sherlock Holmes-förmågan att kunna addera ihop små, till synes obetydligt detaljer. I sitt huvud kan han få dem till en mycket tydligt och korrekt bild av vad som ägt rum på en plats, eller med en person.
Men Hawthorne är inte särskilt sympatisk. Något som Horowitz kämpar med boken igenom. Hur ärligt ska han återgå Hawthorne? Och hur ska han kunna sälja in den här boken till sin agent och till förlaget? Han borde egentligen jobba vidare med sin barnboksserie om Alex Rider (en bokserie som finns på riktigt). Eller skriva manus till nya avsnitt av tv-serien ”Foyle’s War” (också den autentisk). Men det är något både med Hawthorne själv, och med Diana Cowpers död, som gör att han bara måste fullfölja utredningen.
Som läsare kommer man snabbt in i att bokens riktiga författare skriver direkt till läsaren, med den fiktiva versionen av sig själv som avsändare. Det känns lite grann som att man själv får följa med när Hawthorne och Horowitz flänger runt i London. Jag har tillgång till samma ledtrådar, har läst in mig på samma förhör. Det är en ganska mysig känsla. Men precis som med Sherlock Holmes-böckerna så är det sällan man som läsare lyckas knyta ihop de lösa trådarna till en helhet. Inte så som Sherlock själv kan. Anthony Horowitz hanterar hantverket hos pusseldeckaren mycket skickligt. Något som kanske inte är så förvånande, med tanke på att Horowitz faktiskt har skrivit två moderna Sherlock Holmes-böcker, utgivna under 2010-talet.
Uppföljaren ”Döden sätter punkt” håller samma klass
Det finns vissa gemensamma beröringspunkter mellan Horowitz böcker om Hawthorne och Horowitz, och Richard Osmans populära bokserie om ”Torsdagsmordklubben”. Det handlar om lite oväntade personer som får figurera som utredare. Om utredningar av det allvarligare slaget, med brutala inslag av våld och död. Som läsare har man en möjlighet att klura ut vem som gjorde det. Och det finns något trivsamt över både hur boken är skriven och över tempot. Osmans ”Tordagsmordklubben” är visserligen mer mysig och emotionell. Men även ”Ett ord för mord” och ”Döden sätter punkt” fungerar väl som deckare för den som vill ha spänning och klurig mordgåta utan att bli särskilt uppskrämd själv.
Anthony Horowitz gör dessutom ett riktigt bra jobb som författare. ”Döden sätter punkt” lyckas hålla samma nivå och stämning som första boken i serien. Trots att vi nu redan är väl bekanta med själva upplägget, så känns det lika fångande att få följa Hawthorne och Horowitz. I den andra boken försöker de klura ut vem av alla med motiv som faktiskt var den som mördade skilsmässoadvokaten Richard Pryce. Och dessutom utförde brottet med en ovanligt dyr flaska vin som mordvapen.
På engelska finns ytterligare tre delar i bokserien om Hawthorne och Horowitz redan utgivna. På svenska har hittills bara dessa två släppts. Efter att ha läst ”Ett ord för mord” och ”Döden sätter punkt” så är jag riktigt förväntansfull inför de kommande titlarna. Myskluriga deckare har börjat växa fram som en riktig favoritgenre för mig, och Anthony Horowitz befinner sig i toppskiktet av författare som bemästrar just detta.
