I ”Döden tar semester” av Carina Burman färdas vi inte bara tillbaka till 1950-talet, vi får även det stora nöjet att med buss färdas från Sverige till Italien tillsammans med deckarrecensenten Florence Granat. Florrie, som hon kallas, har blivit beordrad en rogivande semester på varmare breddgrader efter att ha svimmat vid fötterna av sin tidningsredaktör. Hon bokas in på en resa med buss över kontinenten. Äntligen ska denna trötta deckarskribent få vila. Trodde hon i alla fall.
Mystiskt dödsfall på en bussresa genom 50-talets Europa
Halvvägs genom resan sker dock ett dödsfall. Men mycket snart ställer sig Florrie frågan, om det verkligen handlar om ett naturligt dödsfall? Är det kanske snarare ett mord det rör sig om? Färgad av de deckarböcker hon dagligen läser i sitt arbete och samtidigt präglad av sin utmattning, börjar hon gräva och inser snart att turistbussen är fylld av personer som faktiskt har motiv att vilja ta livet av den döde.
Det känns nästan onödigt att i en recension av denna bok säga att den är skriven i sann Maria Lang-anda. Inte bara har detta nämnts i prick alla recensioner av ”Döden tar semester”, det står till och med på förlagets hemsida: ”Döden tar semester” är en femtiotalsdeckare i Maria Langs och Agatha Christies efterföljd, för nostalgiker, Italienälskare och historieintresserade. I ärlighetens namn har jag inte läst mycket av Maria Lang (men har drömmar om att beta av hela hennes utgivning, så som Anna gjorde med Connelly), men att ”Döden tar semster” smakar 50-talsdeckare råder det inga som helst tvivel om. Jag som läst mer Christie än Lang, tänker naturligtvis direkt på ”Mordet på orientexpressen”.
Begränsad miljö och återhållsamt persongalleri bäddar för Christie-vibes
Det är något väldigt härligt med en deckare som har en kraftigt begränsad miljö. Här är bussen mycket mer än bara ett färdmedel, det är bokens själva bindmedel. Bussen tar sällskapet från Sverige till Italien och den tar oss läsare på en mystisk mordutredning. Varje stad innebär ett nytt problem. Handlingen är långt från begränsad till bussen. Tur är väl det. Vi får möta flera av Europas städer på vägen. Var jag småsugen på att bila i Europa i sommar när jag började läsa, är jag nu väldigt sugen. En resa i Florries anda? Tja, varför inte. Men helst då utan ett mord som följeslagare.
”Döden tar semester” är en charmerande bok och jag hoppas verkligen på att jag kommer få fortsätta min bekantskap med Florrie. Hon är en fantastisk kvinna, som vägrar rätta sig efter samhällets och moderns förväntningar på henne. Gammal som gatan, får Florrie det att låta som hon är. Räknar jag rätt har hon nyligen passerat fyrtio och har ett bra tag kvar till femtio. Jag känner mig nästan uråldrig i jämförelse. Men att detta är en kvinna med livserfarenhet och huvudet på skaft (i sann 50-tals anda), det råder det inga tvivel om. Florrie är en pärla, och jag saknar henne redan.
