För några år sedan läste jag en bok om en kvinna som tröttnar på sig själv och sitt liv och drar till Bali för att bli en yogamänniska. Hon reser runt i världen för att med hjälp av diverse olika gurus och självhjälpläror hitta sig själv. Jag hatade den. Så att ”Cassi” av Johanna Swanberg blev liggande en stund i väntan på att bli läst, är kanske inte så konstigt. Men jag hade inte behövt avvakta. Cassi är nämligen inte alls som boken som gjorde mig så frustrerad för några år sedan.
Lämnar storstan för ett liv på landsbygden
Cassi har lämnat sitt liv som storfräsare inom Stockholms krogliv. Hon bor i en någon annans källare på landsbygden, har kapat all kontakt med sitt gamla liv, och plockar varor för att tjäna pengar. Visserligen har hon pengar på banken, men någon form av rutin ska man väl ha i sitt liv, har hon hört. När hennes hyresvärd ledsnar på henne (ibland råkar Cassi säga åt hyresvärdens barn att hålla käften), råkar hon köpa en stuga i skogen. Den är i behov av renovering, men eftersom Cassi inte direkt har så många andra val, tänker hon att denna stuga kan bli nystarten hon behöver. När mäklaren misstolkar något Cassi säger, sprids snabbt ordet: det finns en guru i byn.
Den ofrivillige gurun
Utan att Cassi behöver göra något mer än att inte säga emot, börjar kunder dyka upp på hennes uppfart. Något som leder till dråpliga försök till healing, yoga och frigörande danser i en instagramlive med lingonris som skydd för Cassis ansikte. Hon vill ju inte riskera att någon hemma i storstan ser henne och avslöjar hennes bluff.
Samtidigt lär Cassi känna en äldre man som hon blir god vän med. Ja, du läste rätt: de blir vänner. Detta är en berättelse som är härligt befriad från romantisk förälskelse. Istället får vänskapsrelationerna (eller i alla fall trevande försök till vänskapsrelationer) ligga i fokus.
Underhållande bok med högt fnissvärde
Cassi är en rolig bok som får mig att frusta högt flera gånger. Den går snabbt att läsa och lättade effektivt upp en särskilt grå helg nyligen. Precis en sådan bok man behöver lite då och då, för att rensa paletten. Tankarna dras till Emma Hambergs ”Je m’appelle Agneta”. Läser man mellan raderna kan man också ana ett ifrågasättande av självhjälpshetsen i vår värld, likt Liv Strömquists ”Pythian pratar”.
Men en sak som ”Cassi” får mig att fundera över, är hur folk på landsbygden ibland porträtteras i svensk litteratur. Kanske särskilt när de sätts i relation till personer från en större stad. Jag har ingen aning om vart Swanberg är uppvuxen, men perspektivet känns Stockholmscentrerat. Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att invånarna i Cassis nya by framställs som lite korkade och ganska lättlurade.
I Cassi når vi dock aldrig riktigt på djupet med karaktärerna, men jag vet inte heller om det är meningen. Meningen är att det ska vara roligt och att Cassi ska få oss att skratta av lika delar förfäran som igenkänning. Kanske är det också därför porträtteringen av personerna i byn som Cassi flyttar till, skaver lite för mig. De är dragna till sådana extremer och det verkar inte finnas en enda vettig person i hela byn. Förutom möjligen grannen.
Det ligger nära till hands att fundera över hur Cassi omformar sitt eget liv för att passa i den gurumall hon har mejslat fram. Hon blir sin egen självhjälpsguru trots att hennes verksamhet, yrkespersona och nya relationer bygger på missförstånd och lögner. Det är underhållande, även om byborna framstår som lite väl godtrogna. Eller kanske just därför.
