Tidigare i höstas läste jag Joanna Rubin Drangers bok ”Ihågkom oss till liv”, som kom ut år 2022. I den refererar hon till Art Spiegelmans ”Maus”, en bok som vann Pulitzerpriset år 1992. Det inspirerade mig att direkt efter ”Ihågkom oss till liv” läsa ”Maus”, vilket ihop gav en mäktig upplevelse.
Recension av ”Ihågkom oss till liv” av Joanna Rubin Dranger
I väntan på Joanna Rubin Drangers senaste bok, ”Dolda judiska liv”, bestämde jag mig för att äntligen ta mig an ”Ihågkom oss till liv”. Ända sedan boken gavs ut har jag tänkt att jag ville läsa den. Och extra mycket efter att ha läst andra serieböcker på temat förintelsen. Då tänker jag framför allt på ”Heimat” av Nora Krug, men även på ”Om tyranni” av Timothy Snyder. Trots att jag kände mig lite insatt så träffade ”Ihågkom oss till liv” mig hårt. ”Ihågkom oss till liv” är Joanna Rubin Drangers skildring, i bild och text, av hur hon försöker reda ut sitt eget släktträd. Vilka utgörs trädet av? Och vad hände med alla de grenar som skars av, eller bara försvann, under förintelsen?
Det som fastnade mest hos mig är hur författaren i boken skildrar sina egna tveksamheter till arbetet hon just då genomför. Rubin Dranger frågar sig själv, och sina närmaste, vem som egentligen är intresserad av hennes nästintill bortglömda släktingar? Det fantastiska med ”Ihåg kom oss till liv” tycker jag är just hur dessa människor, som alla vi läsare aldrig annars skulle ha hört talas om, förmänskligas. De går från att vara dammiga minnen och svartvita fotografier, till riktigt person vars öden känns brännande aktuella. Inte bara är jag intresserade av att läsa dem. Jag blir också mycket berörd. Flera gånger behöver jag ta en paus för att gråta klart, så jag kan se utan tårar som skymmer.
Recension av ”Maus” av Art Spiegelman
Eftersom jag läste de båda böckerna i fel ordning, eller åtminstone inte i kronologisk ordning, så hade jag ju redan viss insikt i vad ”Maus” omfattade. I boken berättar Art Spiegelman i serieformat om sina föräldrars liv under förintelsen. Framför allt följer ”Maus” hans far, Vladek, som bit för bit berättar för sin då vuxna son vad han hade gått igenom. Boken värjer inte för några hemskheter. Vare sig det handlar om nazisternas brott innan och under kriget. Eller om de tuffare sidorna av relationerna mellan en plågad far och hans son.
Art Spiegelman själv är född i Sverige, dit föräldrarna tog sig efter krigets slut. Men han har därefter växt upp i USA, där både hans och hans far bor när de tre böckerna skapas. ”Maus” är en bok som inte går att värja sig från. Spiegelmans tydliga bildspråk, där alla judar tecknas som möss medan nazisterna är katter, går rakt in. Det är en historia med väldigt lite hopp, för vad för hopp går det att hitta i förintelsen? Vladek finns visserligen där och kan berätta om det som hände. Men likt det Joanna Rubin Dranger skildrar i ”Ihågkom oss till liv” är det både ett ansvar och en börda att vara en av få som överlevde. Även de som initialt tog sig igenom förintelsen visade sig ibland bara ha dött en väldigt långsam död.
