Efter att ha sett ideliga hyllningar av skräckisen ”We used to live here” av Marcus Kliewer på bookstagram beställde jag raskt hem den. Lagom till att jag kommit ungefär en tredjedel in i boken började jag känna att hajpen kanske var lite överdriven. Ganska prick då började recensioner från svenska bookstagrammers dyka upp. De var också tveksamma. Har vi olika krav på skräckböcker i Sverige och USA? Eller var de amerikanska recensionerna i mitt flöde partiska? Vem vet. Men hur man än vrider och vänder på det skulle jag inte klassa detta som årets skräckis.
Houseflippers råkar köpa ett mardrömshus
We Used to Live Here handlar om det unga paret Charlie och Eve, som tror att de har gjort ett riktigt kap på bostadsmarknaden. Avsides och djupt inne i bergen ligger det stora huset som de köpt till ett oslagbart pris. Nu ska de bara renovera det och sälja det vidare – det är så de tjänar pengar. Deras pepp får dock en rejält törn och livet tar en mörk vändning när en man knackar på dörren och berättar att han bodde där tidigare. Han ber att få visa sitt gamla hem för sin familj. Eve går motvilligt med på det, och nästan omedelbart börjar mystiska och skrämmande saker att hända. Trots att Eve desperat försöker få familjen att åka vidare, verkar de inte förstå – eller bry sig – att de inte längre är välkomna.
När Charlie plötsligt försvinner, börjar Eve tvivla på sitt eget förstånd. Hon är övertygad om att huset döljer mörka hemligheter och att de tidigare invånarna inte är så oskyldiga som de verkar. Men är det verkligen något fel på huset, eller är allt bara Eves hjärna som djävlas med henne?
Utsökta ingredienser blir snart en enda röra
Jag hade verkligen hoppats kunna skriva en recension av ”We used to live here” som var lyrisk. Men nej. Den första tredjedelen av boken är fantastisk. Den är hela tiden krypande obehaglig och har vissa scener som får mig att dra för gardinerna och sätta på larmet (vilket tyvärr skulle vara lönlöst för Eve). Hela tanken om att hotet i en skräckberättelse kommer inifrån huset är ju en välbeprövad klassisker, och i början håller det. Men sedan spårar det ur. Det blir rörigt, det finns inga andningspauser och det är som om Kliewer försöker klämma in flera olika stories: å ena sidan har vi klassisk skräck, men å andra sidan börjar det på sina håll lukta lite sci-fi. och för all del; sci fi-skräck kan vara nog så härligt. Men det finns en sak som är synnerligen ohärligt med alla berättelser oavsett genre: ett slut som lämnar läsaren i ovisshet.
Slut som lämnar för mycket att önska
”We used to live here” har ett slut som, om det vore en tv-serie, skulle låta tittarna längta efter nästa säsong. Men det här är en bok och vi får inte riktigt veta vad som egentligen har hänt. Vi får många ledtrådar, men slutet lämnar lite för mycket utrymme för tolkning. Detta gör mig galen. När jag har investerat en massa timmar i en bok. När jag har blivit rädd och ivrigt bläddrat framåt i jakt på lösningen, då vill jag banne mig förstå. Jag vill fatta vad det är som har hänt. Men när jag slår ihop pärmarna till ”We used to live here” känner jag mig rätt irriterad och faktiskt lite lurad. Inte en känsla jag längtar efter när jag läser.
”We used to live here” är en bok med så mycket potential. Men tyvärr slarvas det bort helt på slutet. Det är synd. För jag vill veta vad tusan det var som egentligen hände.
