Jag är en otippad läsare av ”Pink Velvet”. Jag följer varken Hannah Widell eller Amanda Schulman i sociala medier, har inte lyssnat på deras poddar eller läst tidigare böcker eller bloggar. Det närmsta jag kommit författarna är att vi om somrarna handlar i samma matbutik på norra Gotland. Eftersom jag trodde att beröringspunkterna var få, så tänkte jag att igenkänningsfaktorn skulle vara låg. Men det visade sig finnas flera delar av ”Pink Velvet: Berättelser och tankar från hemliga rum” som talade till mig.
”Pink Velvet” ger livsråd men vill inte vara en självhjälpsbok
Boken är uppdelad i en mängd korta till halvlånga kapitel. Vartannat skrivet av Amanda, vartannat av Hannah. Ämnen plockas från alla höjder, där mycket är sådant jag glömmer direkt medan en del annat sticker mig i själen. Hannahs modigt självutlämnande text ”Att komma till ro med mitt värsta” gör ont att läsa och borde läsas av alla. Direkt efterföljande ”Att vara hypokondriker och vad det egentligen betyder” är också en stark berättelse. Åtminstone för mig och alla andra som delar Amandas erfarenhet av hälsoångest och vet hur svårt det är både att leva med, och att erkänna inför andra. Och Hannahs ”Räddlista” har ett enda litet ord som bara det utgör en stängd dörr till vad man som läsare anar är en mycket längre berättelse.
”Pink Velvet” är inte en självhjälpsbok, fastställer författarna i sitt förord. (Likväl har bokhandlarna placerat boken i kategorin för populärpsykologi.) Kanske ska ”Pink Velvet” ses som samlade livsråd som ska få läsarna att börja fundera över sitt eget liv? För min del väcker boken just mer frågor än den ger svar. Men jag hade nog velat ha mer självreflekterande inslag. Å ena sidan beskrivs det i ett kapitel om jämställdhet hur mycket osynligt arbete man som kvinna och mamma gör. Och hur stressad man blir av det. Å andra sidan kommer sedan flera andra kapitel med listor över allt systarna gör för att vara hälsosamma (men får njursten av) eller med uppmuntran om att alltid ha ett väntande städprojekt. Men inte ett ord om det många av oss nog skulle kunna känna igen sig i: den osynliga stressen som kommer av alla våra självpåtagna måsten.
En rosa lök där det riktigt intressant ännu är dolt under skalet
”Pink Velvet” är som en illrosa lök. Författarna har skalat av det yttersta lagret och presenterar allt som blottats som tankar från deras innersta, hemliga rum. Men mellan raderna skymtar hela tiden inre lager av löken fram. Kanske är detta ämnen som Hannah och Amandas följare redan har kännedom? För mig som ny läsare är det helt okänt, men det bränner till rejält när det dolda djupet plötsligt blottas. Som när Amanda flyttar hemifrån vid sexton år, uppenbart inte redo för det men inte heller särskilt villig att vända hemåt igen. Eller när Hannah beskriver hur hon i sin barndom absolut torteras med nedsättande kommentarer om sin kropp. Hur tungt måste inte det bagaget ha varit att bära på.
Måste systarna skriva en bok om sina personliga trauman? Givetvis inte. Men det jag tar med mig från ”Pink Velvet” är en handfull berättelser som väckte en bestående tanke hos mig. Och en absolut övertygelse om att Hannah Widell och Amanda Schulman har mycket viktigt att berätta, men än är det mesta osagt.
