Hittills 2024 har det gått lite inflation i begreppet ”popcornthriller”. En popcornthriller är en bok med många snabba vändningar och ett tempo som håller kvar läsaren. En klassisk bladvändare med andra ord. Kanske perfekt för alla oss popcornhjärnor som har svårt att fokusera på saker en längre tid? ”Hon som blev kvar” av Riley Sager är den senaste boken jag sett marknadsföras som just detta. Innan dess var det ”Kvinna saknad”. Jag är inte säker på att jag tycker ”Hon som blev kvar” håller riktigt samma popcorntempo som ”Kvinna saknad” gjorde, men en bladvändare är det helt klar.
Vad handlar ”Hon som blev kvar” om?
Hope-familjen mördades brutalt 1929. Allt pekade på sjuttonåriga Lenora Hope som den skyldiga, men polisen kunde aldrig bevisa det. Lenora nekade. Efter den dagen satte hon aldrig sin fot utanför Hope’s End, den mystiska herrgården på klippkanten där tragedin ägde rum. Snabbspola fram till år 1983: Kit McDeere, ett vårdbiträde, anländer till det förfallna Hope’s End för att ta hand om Lenora, som nu är sjuttio år gammal. Efter flera slaganfall sitter Lenora i rullstol och kan inte prata, så hon kommunicerar med Kit via en gammal skrivmaskin. En kväll skriver Lenora: ”Jag vill berätta allt för dig.” När Lenora börjar skriva om vad som hände den ödesdigra natten 1929, avslöjas en historia med fler lager än någon kunnat ana. Snart misstänker Kit att Lenora inte är helt ärlig. Kanske är den sköra gamla kvinnan farligare än hon verkar.
Flera likheter med en tidigare favorit
Har ni läst ”We have always lived in the castle” av Shirley Jackson? Det tror jag definitivt att Riley Sager har gjort. Precis som i Jacksons gotiska roman, har en familj dött och en ung flicka fått skulden utan att polisen har kunnat bevisa något. Jacksons karaktär Constance har inte lämnat ägorna sedan dödsfallen, precis som Lenora i ”Hon som blev kvar”. I Jacksons bok heter Constance omhändertagande syster Merricat, i Sagers bok heter istället vårdbiträdet Kit. Ja ta mig tusan om inte skolbarnen i staden där Hope’s End ligger, även dom har en ramsa om morden Lenora ska ha begått, precis som skolbarnen i ”We have always lived in the castle”.
At seventeen, Lenora Hope
Hung her sister with a rope
Stabbed her father with a knife
Took her mother’s happy life
‘It wasn’t me’ Lenora said
But she’s the only one not dead
En hyllning till den gotiska romanen
Här finns det onekligen likheter, men det är på inget sätt en kopia av Jacksons kultförklarade bok. Kanske snarare en form av hyllning? Sager lyckas bygga upp ett härligt gotiskt mysterium i en mycket begränsad miljö. Klaustrofobin finns där, tillsammans med tvivlet och rädslan. Precis som Jackson bygger upp Constances hela liv kring ett hus, knyter Sager Lenora helt och hållet till Hope’s End. Hope’s End visar sig vara i ganska dåligt skick. Huset lutar allt närmare klippkanten. Golvet är snett. När Kit vaknar på morgnarna har täcket och madrassen glidit ned mot fotänden för att huset är så skevt och vint. I takt med att Kit lyckas reda ut vad som verkligen hände den mörka natten 1929, ger huset efter mer och mer. Men håller ”Hon som blev kvar” samma nivå som ”We have always lived in the castle”? Nja…
Bra start men klumpigt slut
Även om Sager (kanske) inspirerats av en riktig klassiker till gotisk skräckroman, är det inte en garanti för att boken blir lika elegant i sitt utförande. Det är också här de två böckerna skiljer sig som mest. Medan Jackson boken igenom lyckas vara skrämmande på ett subtilt och stillsamt sätt, fläskar Sager till slut på så till den milda grad att det hela faktiskt blir rätt fånigt. Framåt slutet börjar jag fundera på om boken egentligen är skriven för ungdomar snarare än vuxna. Det hela blir så överdrivet att mina tankar dras till den ganska klumpiga storyn i ”Five survive” av Holly Jackson (ej att förväxla med Shirley Jackson).
Bladvändarvänlig bok som faller i glömska lika snabbt som en skål popcorn äts upp
Visserligen är ”Hon som blev kvar” högst bladvändarvänlig, men fram emot slutet blir det för mycket och för klumpigt. Det går dock att se mellan fingrarna när det kommer till bristen på finess i sluttampen. Men så kommer man till epilogen, och där får jag faktiskt nog. Epilogen är helt överflödig och stämmer inte alls överens med stämningen som byggs upp i boken.
”Hon som blev kvar” av Riley Sager är en perfekt palettrensare mellan två andra böcker. Precis som en skål popcorn är den lätt att sluka och sedan glömma bort. Det är synd! Grunden till denna berättelse är riktigt lockande. Tyvärr rasar berättelsen i samma takt som huset på Hope’s End smulas sönder vid varje storm som viner förbi på den utsatta klippkanten.
