”Jag är en människa: kvinnor i fängelse” är skriven av Annica Carlsson Bergdahl. I boken får 14 kvinnor berätta om sitt liv. Gemensamt har de att de alla har dömts till längre fängelsestraff. De flesta sitter fortfarande i fängelse när författaren har intervjuat dem. Boken är skriven på ett sätt som gör att författarens inte syns. De fjorton texterna är som ett direkt flöde från kvinnorna som blivit intervjuade. Kvinnorna är anonyma. Men är man mycket väl bevandrad inom svensk true crime så kommer vissa berättelse ändå kännas vagt bekanta.
De kronologiska berättelserna utgår ofta från barndomen fram till nutid. De innehåller också många reflektioner kring hur det är att sitta i fängelse och om livet efter avtjänat straff. Många av kvinnorna i boken säger att de inte själva tror på längre fängelsestraff. Men det kanske inte är så konstigt när man själv sitter inlåst med många år kvar tills man återfår sin frihet? Däremot blir det för läsaren otroligt tydligt, utan att man känner sig skriven på näsan, att förebyggande insatser är vad som verkligen kan minska risken för att människor ska bryta mot lagen.
Tänkvärda livsberättelse oavsett om man kan relatera till dem eller inte
Stundvis blir jag provocerad av det jag läser. Som socionom är det svårt att inte reagera på det ofta starka känslorna kring socialtjänsten. Ur mitt perspektiv är det svårt att förstå tankegången att soc utan grund ska ha tagit ens barn från en. Detta när man precis berättat om sitt eget långvariga missbruk och om de grova brott man begått i sina barns närhet för att upprätthålla det. Kanske är det framför allt hur dessa uttalanden får stå oemotsagda som provocerar. Men samtidigt är det ju dessa kvinnors röster som ska höras i denna bok. Oavsett vad rösterna säger. Ändå är jag nyfiken på hur svaret skulle blivit, om de fått frågan.
Jag funderar en del över av att minst två av de intervjuade kvinnorna uttrycker att de tror att alla människor skulle må bra av, eller i alla fall utvecklas av, att sitta häktade en period. Min egen upplevelse är att självreflektion kan ske utan att man tvingas till den. Men det säger kanske en del om hur otroligt stökigt dessa kvinnors liv har varit. När utrymme för eftertanke kan skapas inne i dem först när de sitter inlåsta och isolerade på häktet.
Starkt argument för förebyggande insatser snarare än längre fängelsestraff
Skulle man betrakta ”Jag är en människa: kvinnor i fängelse” som vanlig skönlitteratur hade man rätteligen kunnat klagat på de många repetitiva inslagen i boken. Men eftersom det är just riktiga människor det handlar om, så blir de snarlika barn- och ungdomsskildringarna i stället ett mycket sorgligt mönster.
”Jag är en människa: kvinnor i fängelse” är berättelse efter berättelse om små flickor som inte fick den kärlek eller det stöd de behövde. Och som många gånger helt bestals på sin barndom. År som i stället fylldes av psykiskt och fysiskt våld, sexuella övergrepp och grova brister i omsorg. Och när barndomen skyndats förbi är det missbruk och våldsamma partners som blir de nya plågoandarna. Med facit i hand känns det tydligt att det inte hade behövt bli så här. Om bara någon hade sett. Om någon hade gjort något lite tidigare.
[…] att försöka förstå varför kvinnor begår mord känns igen i en annan bok jag läste i somras: ”Jag är en människa: kvinnor i fängelse av Annica Carlsson Bergdahl. Faktum är att jag är rätt säker på att en av kvinnorna i Niklas Svenssons bok även […]