Sugen på att motionera tårkanalerna? Då är ”Tranorna flyger söderut” av Lisa Ridzén en bok att avnjuta. Men se till att ha näsdukarna nära. Det hade inte jag, vilket resulterade i ett förbaskat snörvlande klockan ett på natten i min säng på landet. Men oroa er inte, det är inte en bok att gråta till från början till slut. Det är en fin skildring av ett liv i sitt slutskede, men tillbakablickar som vackert bygger upp läsarens relation till Bo från att han är bara barnet, tills att han är kring de nittio.
Stillsam skildring av ålderns höst
Bo tillbringar största delen av sina dagar på kökssoffan. Till sällskap har han hunden Sixten och hemtjänstpersonalen som kommer flera gånger om dagen. Han bor ensam i sitt barndomshem någonstans i närheten av Östersund sedan hans fru Fredrika sedan några år tillbaka bor på ett demensboende inne i stan. I en lufttät burk förvarar Bo en av Fredrikas sjalar, för att ibland kunna ta upp den och känna hennes doft. Hemtjänsten får hjälpa honom, eftersom locket är svårt att skruva av.
Sonen Hans besöker sin far flera gånger i veckan. Deras umgänge är stelt och konversationerna haltar sedan Fredrika inte finns där för att göra stämningen mjukare. Och nu har Hans fått för sig att Bo inte längre borde ha hund. Det är orättvist mot huden, säger han. Men Bo vet inte om han vill leva utan sin hund. Han har hemtjänsten på sin sida, men inser att det nog bara är en tidsfråga innan Hans driver sin vilja igenom.
En bok med värme som man längtar tillbaka till
”Tranorna flyger söderut” av Lisa Ridzén är en behagligt lågmäld, varm och vacker livsteckning. Jag längtar hela tiden efter att kliva in i huset hos Bo. Jag trivs i hans sällskap. Samtidigt som jag blir frustrerad över hur Hans försöker styra Bos vardag, känner jag också en stor sympati för honom. Det är inte lätt att behöva ta tag i sina föräldrars liv och göra sig säker på att de har det bra och är säkra. Även om Hans mamma lever, har han sedan flera år förlorat henne till demensen. Att se hur Bo och Hans försöker bygga en relation där Fredrika inte är central, är både vackert och lite sorgesamt. Samtidigt får vi genom Bos minnen följa med både till hans egen barndom och sedan Hans barndom. Och vi får även vara del av en fantastiskt fin vänskapsrelation som Bo har haft sedan han var en ung man.
Ridzén inspirerades till boken av hennes farfars hemtjänstanteckningar. Hon har under flera år forskat kring jämtländska mäns normer och känsloliv, vilket jag tycker är tydligt i boken. Hon tecknar både relationen mellan Bo och hans son Hans fint och gör det lätt att jämföra den med relationen som Bo själv hade till sin far. Bo ägnar många av timmarna på kökssoffan åt självrannsakning och en stor del av denna kretsar just kring dessa två olika far och son-relationer. Men även relationen mellan Bo och hans vän Ture får ta upp en hel del plats. En vänskap som frun Fredrika inte alltid förstått sig på och inte heller varit helt förtjust i.
Kan man gissa på en Augustnominering?
”Tranorna flyger söderut” av Lisa Ridzén seglade direkt upp på min personliga topplista över böcker jag läst detta år. Den är nominerad till ”Årets bok 2024” och jag tänker mig att denna bok även kan ha en rätt stor chans att smyga sig nära en nominering till årets Augustpris. Alldeles oavsett är detta en otroligt fin och varm bok som jag rekommenderar av hela mitt hjärta. Missa den inte!
