Hur mår män? Det är frågan jag ställer mig efter att ha läst Nicolas Lunabbas andra bok, ”Dagbok från 20-talet.” Den första, ”Blir du ledsen om jag dör?”, blev mycket uppmärksammad. I vissa avseenden är nog denna bok en slags uppföljare. Men den handlar främst om tiden inför Lunabbas första boksläpp. Dagboken utgörs av olika texter, både redogörelser för här och nu under nedräkningen till bokreleasen, men också många reflekterande kapitel.
Ett återkommande tema är Lunabbas egen mående, som en slags spegling av hur samhället mår på sätt och vis. Som verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö kommer han i direkt kontakt med unga män med nära koppling till gängkriminalitet. Ett jobb som är svårt att inte ta med sig hem, särskilt när man tillhör en av de få som är så insatta som författaren är. Han skildrar sin och kollegornas kamp för att nå ut – inte bara till de unga männen utan även till resten av samhället, som vasst och säkerligen helt korrekt anklagas för att både blunda och inte ens vilja försöka förstå när de ser.
Frustration som sprakar som statisk elektricitet mellan sidorna
Jag blir väldigt tagen av boken. Givetvis av berättelserna, de människoöden som Lunabba målar upp och hans egna kamp – utåt och inåt. Jag känner författarens frustration som statistisk elektricitet mellan sidorna. Men jag blir också frustrerad på honom. Helt orädd för att ta upp ämnen andra skyggar bort från. Samtidigt, enligt egen utsago, helt oförmögen att själv ta itu med sådant som är obekvämt för honom. En sak är säker. Nicolas Lunabba skriver inte böcker för att utmåla sig själv som hjälte. Jag är inte säker på att jag själv skulle klara av att vara så ärlig om mina egna känslor och tankar som han är.
Men det finns också sånt som skrämmer mig. I ett stycke om män som mördar skriver Lunabba: ”På inrådan av min redaktör raderade jag följande mening från mitt bokmanus: Jag förstår till hundra procent unga mäns mordiska planer.” (sida 76). Och lite senare i samma kapitel: ”(…) jag förstår självförstörelsens mekanismer, vilja att försvinna, lusten att dö, hämnden som lockar, tvånget att mörda, längtan att fullkomna ensamheten jag sökt i hela mitt liv.” (sida 85). Jag tänker igen: hur mår män? Vad är det samhället gör som formar människor vars inre känsloliv ser ut som Mordor?
Nicolas Lunabba har mer kvar att utforska
I slutet av ”Dagbok från 20-talet” finns ett stycke jag tycker fångar bokens tema. Efter en detaljrikt skildrad hotfull situation sitter Lunabba ångestfylld på sitt hotellrum i Stockholm. Återigen oförmögen att göra det hela boken kämpar med – sätta ord på det, hitta de rätta sammanhangen. Undertiteln är trots allt ”Om våld och språklöshet”. Stycket handlar om att ha så mycket död runt sig men inte klara av att prata om det, inte kunna gråta över de man förlorar: ”Det har att göra med min föreställning om hur en man ska vara. Och det är ett rent självförsvar: om jag släpper in det onda, sorgen och smärtan, såg går jag i tusen bitar.” (sida 98).
För läsaren framstår det som att det redan skett. Bitarna ligger redan på marken. Något har onekligen gått sönder. Frågan är vad som skulle hända om någon som lyckats laga sig själv, och sitter på författarens erfarenheter, sen kan sätta ord på den processen? Det hoppas jag att Nicolas Lunabba kan utforska vidare i nästa bok.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”Dagbok från 20-talet” hos: Adlibris
Köp ”Dagbok från 20-talet” hos: Bokus
