”Lelo” utspelar sig under en mycket kort tidsperiod. Bara några dagar passerar från att vi introduceras för polisen Erik Eriksson som nyss tagit sig an fallet med en försvunnen flicka, till att alla trådar knutits ihop och boken når sitt slut. Lena Karlsmark är 12 år gammal och anmäls försvunnen av sin mamma efter att hon inte kommit hem från ridningen. Hennes cykel hittas lätt krockskadad vid sidan av vägen. Samtidigt som Erik Eriksson kämpar mot klockan för att hitta Lena, så tampas han också med ostyriga kollegor och med sin egen hälsa. Det etableras tidigt i boken att Erik Eriksson är svårt sjuk, med symptom som verkar påverka honom i hans arbete och som på olika sätt får konsekvenser för brottsutredningen.
Markus Grönholm har ett lite speciellt språk för den här typen av genre. Jag ska erkänna att jag förstå hade lite svårt att koppla ihop konceptet kriminalroman med sexualbrott med de poetiska inslagen i texten. Men efter en tids läsning som så slutar det skava och blir istället en detalj som ger den här berättelsen en udd. Jag tolkar det som att de vindlande ordmelodierna som ibland bryter fram på något sätt föds ur polisen Erik Erikssons sjukdomspåverkade sinnen. Men det poetiska tillåts aldrig ta över. ”Lelo” är en spännande bok som varken har brist på fart, oväntade vändningar eller dramatiska scener.
Tunga ämnen kombinerat med ett språk med annorlunda udd
Jag gillar när en bok fångar mig så helt och hållet att jag går från att läsa om något, till att ta åt mig texten på ett sätt som gör att det känns som att jag befinner mig mitt i den. Som om att jag lever i handlingen. Ofta är ”Lelo” precis så spännande. Men det finns tillfällen då vissa beskrivningar av hur en kvinna är klädd som påminner mig om att boken är skriven utifrån ett manligt perspektiv. Ett exempel är när polisen Erik Eriksson i slutet av boken åter möter den försvunna flickans mamma och noterar hur hon är klädd. Han tänker då för sig själv: ”Hon verkar ha glömt att ta på sig någon behå.” (s 381). För mig betyder inte avsaknaden av behå att något glömts bort. Sånt glömmer man inte? Snarare är det ett val som har gjorts. Men jag kan förstå om den som inte själv levt att liv med behå-användning saknar kunskap om det.
”Lelo” är Markus Grönholms debutbok, och den bygger på tunga ämnen. Det finns inget sätt att komma ifrån det faktum att handlingen kretsar kring övergrepp, pedofili och sexualbrott. Ett generellt tema är utsatta barn, och det kan vara svårt att ta in som underhållande läsning. Är man mycket känslig ska man kanske inte läsa ”Lelo” alls. Men med tanke på hur vågen av true crime-content ofrånkomligen avtrubbat många av oss, så tycker jag ändå att författaren stannar på rätt sida av linjen. Några detaljer bjuds det sällan på, men informationen som finns räcker för att jag som läsare ska förstå vad som står skrivet mellan raderna. Och många av karaktärerna (som tur är inte alla) är ändå så pass mångfacetterade att de varken kan placeras i kategorin god eller ond. Men vem som hör hemma var förblir oklart in i det sista. Det bidrog till att ”Lelo” blev en snabb sidvändare för mig.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
