Marie Aubert har de senaste åren seglat upp i topp som en relationsromanernas och familjedramernas mästarinna. Hon skriver koncentrerat, träffsäkert och med en skärpa som känns nästan ovanlig, sett till hur lättlästa hennes böcker faktiskt är. De snittar på dryga 200 sidor, vilket även “Jag är inte sådan här egentligen” gör. Men samtidigt landar inte Auberts nya bok fullt lika fint i mig, som hennes tidigare böcker har gjort.
Höga förväntningar efter tidigare fullträffar
När jag läste Marie Auberts “Vuxna människor” golvades jag. Jag älskade hennes språk, att det rymde så mycket känslor, trots att boken var så pass kort som den var. I “Jag är inte sådan här egentligen” är det också mycket känslor på varje sida. Men problemet för mig, är att de fyra personer vi får möta, känns lite väl platta. Eller, den sida dessa personer visar för oss genom boken, är i alla fall ganska endimensionella.
Hanne återvänder till sin barndomsstad för att närvara vid brorsdottern Linneas konfirmation. Hon ser fram emot att i triumf visa upp sitt nya smalare jag, men blir istället frustrerad och ledsen av att bli behandlad annorlunda för att hon är smal samtidigt som traumatiska minnen av mobbning och våld väller över henne när hon åter vandrar sina barndoms gator. Hannes pappa Nils lever ensam tillsammans med hunden Fia, som han nog är lite allergisk mot men inte riktigt vill erkänna det. Han har alltid varit Hannes främsta bundsförvant, och känner sig misstänksam över partnern som hon tagit med sig hem över helgen. Misstänksam blir han också när han hittar sin son Bård bakom studsmattan i trädgården, där han pratar i telefon med en kvinna som helt uppenbart inte är hans fru.
En bok om helt vanliga människor
I “Jag är inte sådan här egentligen” får vi möta dessa fyra personer: Hanne, Linnea, Nils och Bård – tre generationer i samma familj, som alla upptäcker att de tappat fotfästet. Att drömmarna de hade, känns oändligt långt borta. Ja, det är helt enkelt alldeles vanliga människor, vars osäkerheter kolliderar under en konfirmationshelg.
I DN skriver Greta Schüldt i sin recension av boken, att den förvisso handlar om vanliga människor, men att det helt enkelt blir för mycket cringe. Jag är benägen att hålla med. Vi får bara se det sämsta och mest pinsamma hos Hanne, Bård och Linnea. Nils kan jag tycka skildras med lite mer ödmjukhet, men även han är lätt att kategorisera som “grinig gammal gubbe”. Det blir klichéer, det blir kaka på kaka och det blir en bok full av karaktärer som vare sig har förmågan att se andra eller kommunicera med varandra på ett vettigt sätt. Så fort någon försöker ta ett samtal vidare, kanske främst Hannes flickvän, sätts en stor hand upp för att signalera stopp i luften – och sedan blir det helt enkelt ingen vidare diskussion.
En fullt godkänd bok – men inte strålande som Auberts tidigare
“Jag är inte så här egentligen” är absolut inte en dålig bok, vilket det kanske låter som när man läser detta. Jag tycker att den är bra, men mina förväntningar (som var högt ställda), nådde den inte alls upp till. Auberts tidigare romaner har jag läst dem i ett nafs, för att sedan tycka det är trist att de tagit slut så snabbt. Denna läser jag också i ett par sittningar. Men jag känner ingen större sorg när helgen lider mot sitt slut och familjen i boken återgår till sin vanliga vardag.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”Jag är inte sådan här egentligen” av Marie Aubert hos: Adlibris
