”Inte som lamm till slakt” av Kenneth Hermele har undertiteln ”Judiskt motstånd under förintelsen”. Man skulle kunna tro att den är en bok fylld av heroiska berättelser, och på sätt och vis är det kanske det. Men det här är inte en roman. Snarare känns det under läsningen som att jag genomgår en utbildning, att jag läser en lärobok. ”Inte som lamm till slakt” både ger svar och väcker nya frågor av historisk såväl som filosofisk art. Men det gör den inte mindre underhållande eller mindre intressant.
Mitt bästa försök att beskriva ”Inte som lamm till slakt” skulle nog vara att det är Hermeles diskussion kring och argumentation för varför det är felaktigt att beskriva det som att judarna på något sätt bidrog till nazisternas slutgiltiga lösning, bidrog genom att inte protestera eller slå tillbaka. En felaktig idé som lett till att uttrycket ”som lamm till slakt”, visar Hermele, många gånger efter kriget använts för att beskriva det man ansett vara judiskt brist på motstånd under förintelsen. Men oavsett hur man definierar motstånd, något som författaren går igenom grundligt, var det inte så det såg ut.
Kan man försöka förstå
Troligtvis skulle jag aldrig funnit den här boken om det inte vore för recensionen av ”Inte som lamm till slakt” i Dagens Nyheter. Jag blev direkt intresserad av att läsa och jag hoppas fler vill göra samma sak. För det här är ett ämne det känns som att jag och de flesta med mig vet för lite om. Visst har jag läst om förintelsen. Men jag är inte jude och kan inte mer om judisk historia om någon annan. (Fast kanske kan jag det nu, Hermele gör ett bra jobb med att förankra mycket han skriver om ännu längre bakåt i tiden än 1930- och 40-tal.). Med tanke på rådande samhällsutvecklingen, där antisemitism rapporteras öka i Sverige, känns det viktigt att ha koll. På alla sätt. Eller åtminstone på något sätt.
Och vad ska vi säga, vi som sitter på tryggt avstånd och försöker förstå?
”Inte som lamm till slakt” – Kenneth Hermele, sida 148
Ett citat fastnar jag extra vid, då är jag knappt halvvägs genom boken. Kenneth Hermele fångar med orden ovan min känsla på pricken, efter ett kapitel som tar upp exempel på motstånd men också efterföljande kritik från olika håll. Varför gjorde man inte mer motstånd, varför gjorde man inte si, varför gjorde man inte så? Många är de som i efterhand tyckt sig vet bättre. När jag läser förstår jag inte alls hur man resonerar när man ifrågasätter varför människor inlåsta i koncentrationsläger eller i getton inte gjorde uppror. Den starkaste känslan berättelser från den här tiden ger mig, är den av lättnad. En lättnad över att inte jag varit där, och aldrig behövt fatta dessa omöjliga beslut.
Måste man definiera motstånd för att kunna känna igen det?
Jag trodde att jag skulle tycka att vittnesmålen var de mest intressanta delarna av ”Inte som lamm till släkt”. Visst är de gripande. Men ibland så svåra att ta in. För hjärnan vill inte acceptera detta som något som kan ske och som faktiskt har skett. Men faktum är att efter bokens slut, har de mer filosofiska delarna också visat sig fastna Diskussionen om vad motstånd är, och om motstånd någonsin kan vara passiv, är tankeväckande. Är inte varje beslut man tar, även ett beslut att inte göra något om man tror att det ger en störst chans att fortsätta leva, ett aktivt val?
Till och med de mer religiösa diskussionsämnena väcker många tankar i mig, som inte trott på något sen jag slutade tro på jultomten. Hela gud eller helga livet, vad trumfar vad? Men ska jag vara helt ärligt så tänker jag mest på mig själv och hur jag skulle varit. Vad jag skulle gjort. Skulle jag ha gjort motstånd? Om förintelsen skedde här i Sverige, idag. Skulle jag ha gömt judiska barn i mitt hem, hjälpt judiska familjer att överleva, hade jag gått med i motståndsrörelsen? Jag vill tänka att jag hade gjort det. Att jag inte, som i Astrid Lindgren-citatet från Bröderna Lejonhjärta, varit en liten lort som inte vågade för att det var för farligt.
”Inte som lamm till slakt” lär ut många läxor
Men sanningen är att jag inte vet det. Att det inte finns någon logik alltid i hur en människa beter sig när hon pressas till sitt yttersta. Och att måttstocken man tidigare försökt mäta med i efterhand helt enkelt inte gav rättvisa mått för hur det var där och då. De många, många levnadsöden Kenneth Hermele redovisar i sin bok är ett tydligt bevis för just det. Bevis för att judarna inte lät sig ledas som lamm till slakt.
Ständigt har jag google framme under läsningen. Jag vill veta mer om personerna, om begreppen, om historien. Min slutsats om boken blir inte alls lika storartad som i DNs recension. Jag saknar kanske ett komplett sammanhang att relatera till. Istället avslutar jag med att ”Inte som lamm till slakt” får mig att vilja veta mer men också att komma ihåg att ifrågasätta det jag tror att jag redan vet. Det känns också som en viktig läxa.
Vi använder oss av affiliatelänkar. Om du väljer att handla via dem så får vi provision på ditt köp. Det kostar inte dig något extra.
Köp ”Inte som lamm till slakt” hos: Adlibris
Köp ”Inte som lamm till slakt” hos: Bokus
