Aldrig läser jag så mycket böcker som jag gör på sommaren. När jag har semester och barnen har sommarlov finns det ju oceaner av tid till att bara ligga i hammocken, på soffan eller sitta i en solstol på stranden och läsa. En favoritsysselsättning är att gå till biblioteket med hela familjen. Inte sällan kommer vi hem med ett trettiotal böcker per biblioteksbesök. Alla blir kanske inte lästa. Men här är korta bokrecensioner av fem böcker jag läste under sommaren 2024. Några är bra boktips, andra snarare en avrådan.
”Kvinnor som mördar” av Niklas Svensson
I ”Kvinnor som mördar” har Niklas Svensson intervjuat två kvinnor dömda för mord på djupet. Ambitionen att försöka förstå varför kvinnor begår mord känns igen i en annan bok jag läste i somras: ”Jag är en människa: kvinnor i fängelse av Annica Carlsson Bergdahl. Faktum är att jag är rätt säker på att en av kvinnorna i Niklas Svenssons bok även förekommer i Carlsson Bergdahls bok. Det jag kan säga om ”Kvinnor som mördar” är att den, precis som ”Jag är en människa”, tydligt belyser alla de gemensamma nämnare morddömda kvinnor har. När straffet träder in är skadan redan skedd. När ska samhället ta tre steg tillbaka och fundera på vad vi kan göra för att dessa kvinnor aldrig ens ska komma till den punkten?
”Älskade bror: En rapport från gängvåldets Sverige” av Lisa Dos Santos
”Älskade bror” av Lisa Dos Santos gavs ut för snart två år sedan men är tyvärr fortfarande lika aktuell. Och samtidigt inte. Nu snurrar gängkriminaliteten så snabbt att mordfallen Lisa Dos Santos skriver om nästan hunnit bli bortglömda. Så många andra, inblandade såväl som helt oskyldiga, har mördats sedan dess. ”Älskade bror” passar bättre för den som vill läsa en lite mer resonerande text, medan andra omskrivna böcker i genren – som de av Diamant Salihu – fokuserar väldigt mycket på faktaspäckad redovisning. Dos Santos, åklagare i södra Stockholm, har inte ont om bra poänger. Särskilt fastnar den om hur medelklassen upprörs över gängkriminalitet samtidigt som de dansar till musiken som glorifierar den.
”Albert Speer och sanningen” av Gitta Sereny
Enda anledningen till att min blick landade på ”Albert Speer och sanningen” inne på bibblan var att jag i början av sommaren läst om den i Alex Schulmans boktips i DN. Boken är runt 800 sidor lång men kändes aldrig seg. Serenys skildring av Speer sticker iväg på många sidospår, men den röda tråden tappas aldrig bort. Och sidospåren är ofta nödvändiga för att ge kontext till Albert Speer. På gott och ont lyckas boken i mina ögon förmänskliga alla dessa Nazitysklands mäktiga män. Hur kunde dessa medelålders, i bästa fall medelmåttiga män, utsätta världen för sådan ondska? Den frågan förblir ändå obesvarad, så svårt är det att förstå trots alla förklaringar som ges.
”En äkta man” av Dennis Lehane
I våras recenserade jag ”Hatets hjärta” av Dennis Lehane, och blev helt golvad av hur bra jag tyckte den var. Jag har läst andra Lehane tidigare och det har varit lite blandat hur bra jag tyckt att de var. Att läsa ”En äkta man” efter ”Hatets hjärta” var dock en riktig litterär whiplash. Det här är nämligen en bok som slutar på det värsta sätt en bok kan sluta – nämligen inte alls. Det stämmer. Sidorna tar slut strax efter en dramatisk scen men historien är på intet sätt hopknuten. Faktum är att ett nytt element introduceras till förvecklingarna bara några sidor tidigare. Vad jag än tyckte om majoriteten av boken, som kanske inte var det bästa jag läst men ändå nog så spännande, så förväntar jag mig av alla böcker jag läser att inte behöva fantisera ihop slutet på egen hand.
”Hon som inte vet” av Karen Cleveland
Jag älskar snabba böcker där handlingen är actionfylld, intrigerna tunna och fart allt som räknas. Allt behöver behöver inte vara stor litteratur. När jag såg att Karen Clevelands bok ”Hon som inte vet” hade en John Grisham-blur på framsidan tänkte jag att det väl borde vara något slags tecken för kvalitet. (Och då menar jag kvalitet inom den genre som boken uppenbart tillhör.) Tyvärr stämde inte det. Visserligen uppskattar jag att vissa vanliga spionbokshandlingar direkt byts ut mot något mer intressant men sedan tar den goda idéerna slut. Och just slutet är verkligen en enda stor skräpig klyscha.
