Vissa böcker kan inte beskrivas på något annat sätt än att de är som en varm och len smekning av den allt med stukade samtidssjälen. ”Whistler” av Ann Patchett är en sådan bok. Eller, nu ljuger jag lite, för det går naturligtvis att beskriva Patchetts senaste på många fler sätt än så. Men det är ändå så jag vill inleda denna text: ”Whistler” gjorde mig varm i hjärttrakten på ett sätt som inte många böcker lyckats med senaste tiden.
Om minnen, kärlek och personer som förblir viktiga genom livet
1980, när Daphne är nio år, är hon med om en bilolycka tillsammans med sin styvfar Eddie. De slirar av vägen under en begynnande snöstorm och fastar halvvägs ned för ett berg. Eddies fot är bruten och Daphne har slagit pannan. För att hålla modet uppe berättar Eddie, som är redaktör på ett stort förlag, om en bokpitch som skickats till honom. Det handlar om en häst.
44 år senare, när Daphne fyller 53, går på The Metropolitan Museum of Art, The Met, tillsammans med sin man Jonathan. Jonathan är 70+ och har nyligen gått i pension. Han brukar skoja om att Daphne har gubbtycke och även den här dagen är det en äldre man som inte kan slita blicken från henne. Han följer henne genom museet och till slut presenterar han sig för henne. Det är Eddie, styvpappan som Daphne inte träffat sedan hennes mamma lämnade honom på grund av bilolyckan. Det är ett kärt återseende. De har längtat efter varandra med det är först när Daphne möter Eddie, som hon inser exakt hur mycket han har fattats henne. Eddie, som längtat efter Daphne varje dag i 44 år, och Daphne återupptar sin relation och lär känna varandra på nytt.
Bok som träffar mig rakt i både hjärta och själ
Jag har inte läst något av Ann Patchett tidigare, men det måste det bli ändring på. ”Whistler” träffade mig rakt i såväl hjärtat som själen. Det är en ömsint berättelse om kärlek, om personerna som påverkar oss och hur olika relationer mellan barn och deras föräldrar och styvföräldrar kan se ut. Hur de kan lyfta oss och ibland, om man har otur, förgöra oss. Men oroa er inte, just den här berättelsen handlar inte om föräldrar som förgör. Tvärtom.
”Whistler” av Ann Patchett är en lisa för själen
Det är en svår samtid vi befinner oss i. Våld, rasism, krig, miljardärer, övergrepp, gängvåld och skoldåd. Även om jag ofta kan gräva ned mig i dystopier och deckare. Trots att jag ibland försöker lätta upp stämningen med romance eller feelgood så är det sällan en bok verkligen fungerar som en lisa för själen. Det gör ”Whistler” av Ann Patchett. Det är fenomenalt välskriven. Karaktärerna träder fram med en sådan tydlig skärpa att det känns som om jag suttit vid bordet tillsammans med dem. Det är en bok så vacker att jag på flera ställen rörs till tårar. Det är nästan en sorg när sista sidan är läst.
”Whistler” kommer bo kvar i mitt hjärta en lång tid framöver, det är jag säker på. Och kanske är det just för att det handlar om den kärlek mellan två människor som inte är romantisk, men som ändå betyder mer än allt annat. Om den kärleken tycker jag vi får läsa alldeles för sällan, vilket nog gjorde att ”Whistler” grep tag i mig ytterligare.
”Whistler” släpps på svenska den 6 november med titeln ”Visslaren”.
