”Läser du den fortfarande?” undrar min man när jag svarat att jag läser ”Ultravåld” av Tone Schunnesson. ”Så här lång tid brukar det ju inte ta för dig att läsa en bok!”
Han har rätt. Det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa klart ”Ultravåld”. Enligt min läslogg började jag läsa den 25 maj, vilket innebär att det tagit mig dryga 2.5 månader att ta mig igenom den. Varför? Jag vet inte riktigt. Språket är fantastiskt och berättelsen långt mycket större och omfattande än vad man först anar när man börjar läsa. Jag läste en recension som beskrev den som rolig. Det kan jag väl däremot inte alls hålla med om. Fylld med roliga iaktagelser, ja, men knappast en bok som får mig att fnissa.
Trasig familjesaga med fenomenal gestaltning
Familjen Griepenbrand på Solgårda slott är en svårt dysfunktionell familj. Hela släkten är faktiskt mer eller mindre dysfunktionell. Och nu pratar vi inte om en härligt knasig familj med små charmiga egenheter. Pappa Carl-Fredrik är våldsam, slår sin fru och hotar sina barn. Mamma Monica är till en början djup deprimerad och senare deprimerad och hopplöst världsfrånvänd. Dottern Eddie gråter mycket, ofta och över nästan precis allt. Sonen Jarl är en empatistörd narcissist som vill bli stor inom film, men mest av är ett stort arsle. En dag försvinner Carl-Fredrik. Även om det innebär att patriarken som riktar det arga utåt inte längre kastar sin långa och rent fysiska hotfulla skugga över Solgårda blir det knappast harmoni på slottet mitt ute i Skånska nowhere. Eddie och Monica vänder sig inåt, Jarl både utåt och inåt och tillsammans lyckas de till stor del trasa sönder sina och varandras liv.
”Ultravåld” inleds med att mamma Monica pratar. Hon tycker att hon ändå gett sina barn en ganska rimlig uppväxt. Det tycker inte jag. Att Eddie och Jarl skulle bli välfungerande vuxna personer finns inte på världskartan med en uppväxt som den på Solgårda. Det är lätt att tycka illa om Monica, att känna sig frusterad över henne, men även hon kommer så klart från en lång tradition av kassa föräldrar – kanske var det svårt för henne att bli någon annan är just precis den hon är. Schunnesson gestaltar Monica med en sådan klockren finess och just mammans berättarröst sticker verkligen ut som en helt egen.
Läsning som engagerar så mycket att jag skriker rakt ut
Tiden löper både snabbt och långsamt i ”Ultravåld”. Berättelsen tar stora kliv framåt i tiden. Ett par gånger funderar jag på om det är så hela boken ska vara: snabba besök och sedan ett stort tidskliv framåt. Men berättelsen tar ett par svängar som förändrar både ton och tid. Del två av boken fick mig, utan att spoila någon, skrika rakt ut i argsint frustration över Monicas totala brist på verklighetsförankring. Över Eddies totala oförmåga att sätta ned foten och värna sig själv. Över Jarls otroligt egocentriska och samtidigt trasiga existens. Men det innebär inte att jag inte gillar ”Ultravåld”. Tvärtom.
”Ultravåld” av Tone Schunnesson är en bok som inte bara äcklar och upprör, den uppslukar mig också. Kanske är det därför den tar sån tid för mig att läsa? För trots det här är en av de mest välskrivna böckerna jag läst på länge, är det också mycket att smälta. ”Ultravåld” lyckas att på en och samma gång vara väldigt lättläst (när jag läser, flyger sidorna förbi) och väldigt svår. Skildringar av familjer så här trasiga utan komiska inslag som lättar upp är maffigt att ta till sig. I kombination med en ganska läsosugen sommar tog det helt enkelt lite tid. Men vissa böcker får ta tid. Det kan de till och med vara värda!
Jag längtar efter filmen, för den bara måste filmatiseras! Tänk slutet, otroliga scener.