Det är regnigt, blåsigt och allmänt ruggigt i Helsingfors när bokmässan går av stapeln. Det är oktober, så vintern närmar sig och med den sänker sig mörkret också över staden. I varma lokaler möts författare, förläggare och diverse kulturprofiler för att mingla och nätverka. Just den här kvällen är det party på Sveriges ambassad, och en av de inbjudna gästerna är författaren David Berglund. Men den natten kommer David aldrig hem. Nästa dag hittas han död i hamnbassängen. Samma dag som han skulle ha tagit emot ett prestigefullt pris för sin senaste roman.
Helsingforspolisen kopplas genast in på fallet. Philip Koski är ny polis, men som före detta hockeyproffs som varit Finlands matchhjälte under VM och haft en karriär i NHL så blir han direkt igenkänd av de flesta han möter. Tillsammans med en lite mer erfaren mordutredare börjar han kartlägga Davids sista timmar. Men polisen är inte de enda som intresserar sig för David Berglund. Tilde Fors är kulturjournalisten som på grund av nedskärningar hänger löst på sitt jobb. Hon gjorde sista intervjun med David. Nu ser hon sin chans att vara den som avslöjar lösningen på gåtan om Davids hemligheter och död.
”Till sista raden” är första delen i bokserien Helsingforsmorden
”Till sista raden” är första boken i en planerad serie som går under namnet Helsingforsmorden. Författarduon bakom boken utgörs av Anne Hietanen, som är litteraturvetare och kulturjournalist, och Michaela von Kügelgen, som är författare och journalist. Den litterära världen i Helsingfors målas upp, precis som staden själv, som en ganska mörk och hård plats. Här finns en hel del insprängd kritik mot hur tidningarnas kulturredaktioner opererar, hur bokförlag agerar och även mot hur författare och journalister förhåller sig till varandra i allmänhet. Visst finns det de på redaktionen som håller Tilde om ryggen. Men det finns också de som gärna själva skulle roffa åt sig ett scoop.
Boken har ett tempo som dröjer sig kvar precis lagom länge i varje scen, men som samtidigt innehåller övergångsfaser som gör att handlingen inte känns forcerad. Man skulle kunna tro att ”Till sista raden” är en klassisk deckare, att läsaren följer en mordutredning. Men boken överraskar med att slänga ut ett vidare nät. Det känns först lite spretigt. Vissa spår Philip Koski och Tilde Fors intresserar sig för förstår man initialt inte riktigt hur de hänger ihop.
Bra tempo och spännande miljö bådar gott inför framtida böcker
I slutändan knyts dock säcken ihop. Men kanske lite för nonchalant för min smak? ”Till sista raden” låter mig som läsare följa tankarna hos många olika karaktärer. Men slutet förblir på något sätt emotionellt oförklarat, kan jag känna. Trots att chansen finns för att få oss att förstå, så känns det delvis oförståeligt trots att motiv presenteras. Allt detta sker dessutom med så få sidor kvar att slutet nästan blir lite rumphugget.
Vägen dit var dock tillräckligt spännande för att jag villigt ska följa med i varje sväng och förväxling. Och för någon som jag, som bara varit i andra delar av Finland, så känns Helsingforsmiljön lite exotiskt samtidigt som den utgör perfekt fond för mord och intriger.
