När jag såg att någon jämförde ”The Children” av Melissa Albert med ”Den hemliga historien” av Donna Tartt blev jag givetvis omedelbart nyfiken. Även om Tartts bok kanske inte greppade mig fullt så mycket som den gjort andra, tyckte jag ändå mycket om den. Många år senare är det fortfarande en bok som jag märker att jag tänker på lite då och då. Jag vet inte om de är särskilt lika egentligen, det skulle väl vara den lite gotiska stämningen, men jag älskade ”The Children” alldeles oavsett.
Att växa upp i skuggan av framgångsrik bokserie
Guinevere Sharpe växer upp i skuggan av sin mammas enormt framgångsrika fantasyserie om den magiska Nionde staden. Hon och hennes bror Ennis har varit förebilder för berättelsens centrala gestalter – de har till och med fått samma namn. Det som utåt framstår som en sagolik barndom i litteraturens hjärta och magisk miljö, visar sig i själva verket vara en isolerad tillvaro där linjen mellan verklighet och fiktion hela tiden är tunn. Barnen lämnas att forma sina liv på egen hand mellan moderns skrivande, faderns strävan efter någon form av konstnärlig uppfyllelse och den riktiga världens frånvaro. Det går ärligt talat sådär.
När mamman och pappan omkommer i en brand som också sätter punkt för den ofullbordade bokserien, blir Guinevere och hennes bror de enda kvarvarande vittnena till en historia som blivit både myt och marknadsprodukt. I efterdyningarna uppstår en dubbelhet: en offentlig berättelse om deras barndom som lever vidare i böckerna, och en privat, mer betydligt mer trasig version av en barndom.
Om en barndom som inte släpper taget
Som vuxen lever Guinevere fortfarande ett liv mellan berättelse och verklighet, där hennes egen identitet formats av en barndom som på en och samma gång både är hennes liv men samtidigt någon annans litterära verk. När Ennis, numera konstnär som brutit med Guin och allt som har med familjen att göra, återvänder genom ett nytt konstprojekt, börjar frågorna om branden, moderns skapande och vad som egentligen hände i huset tränga sig på. För det hände en hel del märkliga saker i det stora huset på landet. Var det bara i Guins fantasi, eller finns det någon verklig substans i hennes luddiga drömmar om barndomen.
”The Children” är alldeles utsökt läsning och en bok som fångar mig från allra första sidan. Jag har inte läst något av Melissa Albert tidigare, men älskar hennes sätt att skriva på en gång. Ni vet hur man brukar prata om no plot, just vibes? ”The Children” har inte bara vibes, den svämmar över av plots också. Ni som läst våra recensioner här på Bläddrat ett tag, vet att jag är svag för gotiska element. Här har vi en riktigt härlig gotisk berättelse och snarare än att likna den vid ”Den hemliga historien”, dras mina tankar om och om igen till ”We have always lived in the castle”.
Påminner ”The Children” om ”Den hemliga historien”?
Jag har som sagt sett jämförelser mellan ”The Children” och ”Den hemliga historien”. Och visst finns det gemensamma beröringspunkter. Båda böckerna kretsar kring ett dödsfall vars verkliga innebörd långsamt nystas upp, där skuld, minnen och trauman vävs samman till en berättelse som gradvis förändrar läsarens bild av det förflutna. Men för mig är det alltså snarare ”We Have Always Lived in the Castle” av Shirley Jackson som jag anar mellan raderna.
Precis som hos Jackson står den isolerade familjen i centrum, avskild från omvärlden i ett hus som tycks bära på en egen vilja och vars väggar tycks ha absorberat åratal av hemligheter. Här finns också den förödande branden som kastar sin skugga över hela berättelsen, familjemedlemmar som dör under omständigheter ingen riktigt kan eller vill tala om, och en återkommande ramsa som fungerar lite som en besvärjelse. Albert låter, precis som Jackson, det vardagliga långsamt glida över i något kusligt utan att ge läsaren ett entydigt svar på var gränsen mellan psykologi, trauma och övernaturliga upplevelser egentligen går.
The time we like the best of all
Ramsan som upprepas i ”The Children” är från visan Alone With Mother av Samuel Coleridge-Taylor
Is when the shadows creepy crawl
One after another;
When the golden sun sinks down in the west
And the tired birdie flies home to its nest
And we’re left alone with mother
Samtidigt är ”The Children” en helt egen roman. Medan Jackson utforskar familjens slutna värld använder Melissa Albert dessutom barnlitteraturen och dess mytbildning som grund. Hon undersöker vad som händer när ett författarskap bygger sin magi på verkliga människors liv, och när den offentliga men fiktiva berättelsen om en barndom blir starkare än barndomen själv (The Guardian jämför Guin och Ennis med Christopher Milne som var inspirationen för Christopher Robin i Nalle Puh).
Melissa Albert får mig att rysa på samma sätt som Shirley Jackon
Jag vet att det inte är första gången jag ser ”We have always lived in the Castle” i en gotisk bok. Det är en favoritbok och den ligger alltid nära till hands när jag läser. I ”The Children” lyckas dock Melissa Albert betydligt bättre än vad jag tyckte Riley Sager gjorde med ”Hon som blev kvar”. Även den rörde sig tydligt kring kring samma teman som Jackson och Albert: det stora huset, familjehemligheterna, den gamla katastrofen och de osäkra minnesbildenerna. Där Riley Sager i första hand skriver en snabb thriller med många vändningar, bygger Albert upp ett betydligt mer lågmält obehag.
Resultatet är en roman som är både elegantare och mer suggestiv, där spänningen inte främst kanske ligger i vad som ska avslöjas, utan i hur själva berättelsen långsamt förändrar betydelsen av allt som kommit före. Med det sagt var jag på ett par skogspromenader som kändes rätt olustiga under läsningen av ”The Children”.
Jag älskar att sväva i ovissheten kring vad ”The Children” egentligen är för bok, och kanske är det just detta som får tankarna att glida till Tartts ”Den hemliga historien”? Framåt slutet blir allt ganska tydligt, men det är också några trådar som slarvas bort lite grann. Det finns många ”sub plots” i ”The Children” och några av dem, kanske främst den om Guins fästman, känner jag inte får riktigt de avslut de förtjänar. Men det spelar inte så stor roll. Jag vet redan när jag är halvvägs genom ”The Children” att detta kommer bli en av mina favoritböcker. Den är helt enkelt ljuvlig.
