För två somrar sedan tillbringade vi en vecka längs med Vildmarksvägen. Vi borde i Borgafjäll och njöt av den alldeles spektakulära naturen kring Stekenjokk. När man når Stekenjokk-platån och kliver ur bilen, är det inte svårt att föreställa sig hur lätt det skulle vara att försvinna in i de breda vidderna. Det har Johannes Selåker uppenbarligen också kunnat föreställa sig.
Försvunnen flicka och polis med (förmodat) magsår
I boken ”Stekenjokk” av Johannes Selåker har polisen Frank Eldståhl nyss flyttat tillbaka till Strömstad efter några år på annan ort. Han kommer hem till ett tomt hus. Det visar sig att frun har lämnat honom. Franks mage hugger till, den strular ofta. Inte blir det bättre av att det första som serveras honom vid återkomsten till Strömstad, redan innan han hunnit få någon mat i magen, är ett telefonssamtal från chefen. En kroppsdel har röjts fram av plogbilen längs med den just säsongsöppnade sträckan av Vildmarksvägen, den som sträcker sig förbi Stekenjokk. Kan det vara så att den tillhör flickan som försvann i samband med snöstormen samma kväll som vägen stängdes hösten innan? Nu är det juni 1982.
Vildmarksvägen oändliga vidder
Vildmarksvägen är en 50 mil lång vägsträckning med start i Strömsund och slut i Vilhelmina. Biten som passerar just Stekenjokkplatån stängs för biltrafik varje vinter, ungefär i mitten av oktober. Sedan är det för mycket snö för att hålla just denna del av vägen öppen. Även när vägen öppnar kring 6 juni, brukar snövallarna torna höga på vardera sida av vägen. Detta stämmer både nu, 2026, och 1982 då boken utspelar sig. I boken var man tvungna att stänga vägen några dagar tidigare, då ett oväntat snöoväder drog in. Samma kväll försvinner femtonåriga Judit Nelin, ortens stora skidhopp. Det blir en nationell nyhet, men det är först när vägen öppnar som det går att spåra henne på riktigt.
Sticker ut bland andra deckare jag läst
När jag först börjar läsa ”Stekenjokk” är jag ganska övertygad om att detta kommer kännas som vilken deckare som helst. En lite livstrött polis med magproblem därtill. Inget tyngre beroende än det av magnecyl, men en försummad familj och på gränsen till utbränd. Inte mycket nytt under solen där, när det kommer till deckare. Men så händer något som jag faktiskt har svårt att sätta fingret på. Kanske är det att boken utspelar sig i början av 80-talet och därmed till stor del är härligt befriad från all den teknik som måste göra deckare förbaskat svårskrivna nu för tiden. Sedan är det såklart miljön. Jag är en sucker för böcker som utspelar sig norr om Dalarna, vilket naturligtvis beror på att jag är väldigt förtjust i naturen och miljöerna uppåt i Sverige. Jag åker alltid hellre norrut än söderut om sommaren.
Men så har vi också Frank. Han växer på mig väldigt snabbt faktiskt. Har han försummat sin familj? Absolut. Men jag märker ändå att jag ställer mig på hans sida. Han bryr sig förtvivlat mycket om de fall han utreder och än idag skaver ett gammalt olöst fall alldeles särskilt mycket. Han tar en utsatt rymlig under sina vingar, låter honom bli sedd för den han är och ger honom en chans att komma på fötter efter varit stukad rätt länge. Så det gör inget att han är lika slutkörd som de allra flesta poliser vi möter i litteraturen, för han har en värme som jag upplever att många andra saknar. Jag gillar Frank, helt enkelt.
Första delen i serien ”Vildmarksvägen”
”Stekenjokk” är den första delen av en kommande serie som utspelar sig runt just Vildmarksvägen. Jag kan absolut tänka mig att återförenas med Frank och Strömstad, för han är inte som alla andra, det är han faktiskt inte.
Om du inte har åkt Vildmarksvägen, kan jag varmt rekommendera en tur till sommaren. Ge dig själv några dagar, för du kommer vilja kliva ur bilen och uppleva naturen på nära håll. Det är inte fullt så isolerat som man kan tro när man läser ”Stekenjokk”, men det är en skön skillnad i tempo om man jämför med en sommarsemester på Österlen eller Öland.
Och boken då, är ”Stekenjokk” värd att läsa? Det tycker jag absolut. Jag älskar miljöerna och även om jag som läsare känner igen många av grunddragen i berättelsen, lyckas Selåker ändå greppa mitt intresse nästan på direkten och har, genom Frank, skapat en karaktär som jag faktiskt bryr mig om. Två tummar upp!
