Baksidestexten av den version jag läst av ”Öster om Eden” skriver att detta är en bok om Adam Trask, som gifter sig med den demoniska Cathy och att det är ett beslut som leder till livslång olycka för honom och hans efterkommande. Det är sant att något sådan inträffar i boken. Men det är bara en liten, liten bit av denna episka bok. ”Öster om Eden” skulle kunna vara en släktberättelse, vi får läsa om Adam Trasks föräldrar, hans bror, honom själv och hans barn.
Men det är också berättelsen om en plats, och om människorna som förenas på den platsen. Adam Trask hamnar i Salinasdalen och möter där släkten Hamilton. Samuel Hamilton blir en betydelsefull person i Adams liv. Men ”Öster om Eden” är faktiskt sprängfull med karaktärer, som alla binds samman med varandra på ett eller annat sätt. Vissa får vi komma nära, andra skymtar främst i periferin men tillsammans fyller de upp hela den världen som boken existerar i.
Nu förstår jag varför ”Öster om Eden” beskrivs som en klassiker
Jag har ingen aning om hur man beskriver en bok som ”Öster om Eden” på ett rättvist sätt. Efter att ha läst den fylls jag med en stark irritation mot mig själv. Jag har sett boken hyllas genom åren, haft den på min egen att läsa-lista länge. Men av någon outgrundlig anledning har jag alltid så svårt för att komma igång med en bok som refereras till som en klassiker. Så dumt av mig. För det finns inget bättre sätt att förklara storheten i ”Öster om Eden” än att det är en klassiker. Stor, klassisk litteratur som borde läsas av alla.
Och då menar jag inte klassisk litteratur på ett svårtillgängligt, segläst sätt, som det kanske kan vara lätt att inbilla sig. Visserligen inleds ”Öster om Eden” med en flera sidor långdragen beskrivning av naturen i Salinasdalen. Den kanske kan upplevas som lite trög att ta sig igenom. Men, visar det sig, även den delen av boken fyller ett syfte. ”Öster om Eden” kan tyckas ha många avstickare från berättelsens huvudsakliga spår. Kanske kan man känna att det drar ned tempot, att det får boken att spreta. Men jag tycker att det är just avstickarna som gör boken stor. Det här är inte bara en berättelse om en släkt, det är en berättelse om hela livet. Både om de specifika människor som Steinbeck skildrar, men på samma gång om hur människan som art fungerar.
En bok man bär med sig länge efter att den är slut
Jag ville inte sluta läsa ”Öster om Eden” ens när boken var slut. De 600 sidorna kändes bastanta när jag började läsa, och långt ifrån tillräckligt många när sista sidan var slut. Det här är en bok som fick mig att skratta högt, som när jag läste om hur Olive flög flygplan för första gången. Den fick mig att gråta, när karaktärer jag älskat och verkligen tagit till mitt hjärta reflekterade över sin kommande död. Och den långa skildringen av Samuel, Li och Adams samtal kring namngivningen av Adams tvillingsöner kändes som något av det mest fantastiskt jag någonsin läst.
Jag har telefonen full av bilder på boksidor med citat jag vill skriva ned. Här är två av dem:
Jag känner att en människa är något viktigt, kanske viktigare än en stjärna. Detta är inte teologi. Jag är inte svag för gudar. Men jag har fyllts av en ny kärlek till det underbara instrumentet människosjälen. Den är ett skönt och unikt ting i universum. Den blir alltid angripen men aldrig förstörd – därför att ”du må”.
Sida 304
Jag tycker att om ni och jag måste välja mellan två alternativ att tänka och handla bör vi minnas att vi ska dö och försöka leva så att vår död inte blir en lättnad för andra.
Sida 413-414
Förutom att bjuda på en fantastisk läsupplevelse och stor underhållning känns det som att jag lärt mig om livet av att läsa ”Öster om Eden”. Det säger jag om långt ifrån alla böcker jag läser.
