Kathy är berättarrösten i ”Never let me go”. Hon växer upp på Hailsham, internatskola och hem i ett, ute på den engelska landsbygden. Hon är inte ensam där. Varje årskull fylls på med nya barn, som tillbringar hela sin uppväxt där. I Kathys vänskapsgrupp är det Ruth och Tommy som betyder mest för henne. Isolerade från den övriga världen får de tre vännerna en utbildning och uppfostran som påminner om det normala. Men allt eftersom tiden fortlöper så börjar de inse att syftet med deras existens inte är så normal ändå.
Barnen på Hailsham fostras till att sätta högt värde vid sin fysiska hälsa. Men det är inte för att värna om dem som individer. Deras syfte blir beskrivet för dem som större än så. När Kathy vuxit upp och lämnat Hailsham börjar fler och fler pusselbitar falla på plats. Hon ser hur hennes vänners öden har format sig. Och hon minns tillbaka på skolåren, men nu ser hon sina minnen i ett nytt ljus.
Omvända perspektiv när det mest dramatiska hamnar i periferin
Initialt efter utläsning får jag känslan av att jag har gått miste om något stort. ”Never let me go” har så dramatiska premisser. Och det kan knappats räknas som spoiler, när bokens baksidestext klarläger att detta är en berättelse som handlar om ”vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning”. Barn klonas och föds upp på Hailsham som reservdelar. Redan från ung ålder invaggas de i en suggestiv uppfattning av att allt är som det ska. Att donera organ är deras livsuppgift. Och deras öden upplevs av dem, och kanske även av världen, som varken mer tragiska eller orättvisa än något annat livsöde.
Hur kan det stanna vid det, tänker jag ibland. Hur kan de leva med vetskapen om att de är förväntade att offra sina liv för någon som är precis som de, men som likväl inte ser dem som människor? Och med vetskap om det, hur kan ”Never let me go” till så stor del ändå bestå av av nonsens? Poänglösa intriger och långa samtal med få slutsatser som verkar vara av betydelse.
”Never let me go” är långsam men kvardröjande
Men sen slår det mig. Det är därför boken känns så grym. Det är därför ”Never let me go” är en berättelse som är svår att glömma. Just för att Kathy, Tommy och Ruth borde slåss för rätten till sin egen existens. Göra uppror mot systemet. Kanske rent utav offra sina liv för ett hopp om förändring?
Men det gör de inte. Deras dagar lunkar på i långsam takt. De lägger sina för korta liv på drömmar som aldrig kan bli förverkligade. På kärlekstrianglar som det inte finns tid att reda ut. På att lägga vikt vid det ur läsarens perspektiv oviktiga, men som betyder allt för dem. Det är när jag landat i den känslan som jag till fullo förstår varför Kazuo Ishiguro blev tilldelad Nobels litteraturpris år 2017. Och för egen del önskar jag att fler Nobelpristagare kunde skriva så lättillgängligt som Ishiguro gör i ”Never let me go”.
