”Medusa” är den elfte Kepler-boken, och den inleds med ett hemskt mord. På den slutna, rättspsykiatriska avdelningen Helix i södra Stockholm bränns en läkare levande. Polisens undersökning kompliceras av att vittnena, många gånger andra intagna patienter, är svårt sjuka. Och personalen har en strikt sekretess att följa. När ytterligare en person dör på Helix accepterar Saga Bauer uppdraget att infiltrera avdelningen för att försöka förstå vem eller vilka som haft möjlighet att genomföra brotten. Joona Linna blir hennes enda kontakt med omvärlden.
Joona blir i sin tur snabbt övertygad om att det som sker inne på Helix hänger ihop med en serie grova brott ute i samhället. Kan en person befinna sig på två platser? Snart visare det sig att seriemördaren har ett hov av undersåtar som lyder varje befallning, och sprider död och våld omkring sig både snabbt och brett.
Bokens tema är återkommande teman
Boken innan ”Medusa” heter ”Sömngångaren”. Efter en lång storyline som kretsat kring Joonas nemesis, beskrev jag ”Sömngångaren” som en befriande fristående Kepler-bok. Även om den förstås fortfarande kretsar kring samma gäng poliser, och har psykologen Erik Maria Bark som återkommande karaktär. I ”Sömngångaren” är det Joona Linna och Saga Bauer som är de tydliga huvudpersonerna, men den här gången dyker det upp desto fler bekanta namn från tidigare böcker. Faktum är att ”Medusa” är en bok för den som läst tidigare Kepler-böcker, helst alla. Utan den förförståelsen kommer man inte hänga med på allt. Troligen kommer man inte heller bli lika rädd som om man förstår vad som impliceras.
”Medusa” påminner mig snabbt om Star Wars-memen ”Somehow, Palpatine returned”. Men tro nu inte att det är en spoiler rakt av, för det är det inte. Som bekant är allt inte alltid som det verkar. Men återkommanden teman är ett tema i sig för den här boken. Att Saga Bauer infiltrerar en rättpsykiatrisk avdelning med hög risk för sitt eget liv och välmående är ju inget vi inte läst förut. Att Joona Linna ser mönster och (med rätta) ropar varg långt innan alla andra anar faran känns också ruskigt bekant. Faktiskt så bekant att det frustrerar mig som läsare att han blir misstrodd. Är det ens logiskt? Att ha en kollega som varit med om sådan terror och bevisligen haft rätt de gångerna, men nu så tror man honom inte? Inte helt logiskt, kan jag känna. Men så känner Joona också. Så vi får dela känslan av maktlöshet med honom.
”Medusa” skrämmer skiten ur mig
Inför släppet av ”Medusa” bestämde jag mig för att läsa om fem av de sju första Kepler-böcker. Jag visst inte då vad ”Medusa” skulle handla om. Men såhär i efterhand måste jag säga att det var en riktig fullträff att ha de tidiga Joona Linna-böckerna så färskt i minnet. Det gjorde att när namnen började låta bekanta, när jag förstod hur saker kunde hänga ihop, så blev överraskning stor.
Jag är ett enormt fan av Keplers böcker. Det finns så gott som inga andra författare som kan skapa den här sortens anspänning i en scen. Jag vill sträckläsa, men jag måste ta pauser. Dels för att boken är 600 sidor lång. Dels för att mina nerver bara klarar av en viss mängd spänning innan det blir för mycket. Kepler är mästare på att göra läsaren vaksam på att något är fel och utlösa kalla kårar längs ryggen. Fast ingenting egentligen hänt. Än.
Ja, Sagas placering i berättelsen och Joonas paranoia kan kännas repetitiva. Men samtidigt känns det passande för karaktärerna att de hamnar i de situationerna. Och trots dessa återkommande inslag så ser jag det inte komma när mördaren avslöjas. Det enda jag inte riktigt klickar med, är den avslutande scenen. Den är filmiskt utspårad och blir kanske lite för bombastisk? Det är svårt att beskriva något som osannolikt när det sker i Keplers våldsamma värld, men upplösningen är på gränsen till just det. Och vad är det egentligen som sker precis i slutet? Om inte annat tolkar jag den öppna finalen av ”Medusa” som att det garanterat väntar fler Kepler-böcker om Joona Linna i framtiden.
