För några veckor sedan googlade jag efter snackisböcker hösten 2026. Jag har inte TikTok och jag har begränsat min användning av instagram, så får lita till google och goodreads att hålla mig ajour just nu. ”Mad Mabel” av Sally Hepworth var en återkommande titel bland tipsen, och vem är jag att argumentera.
Ökänd mördare i grannskapet
Elsie Mabel Fitzpatrick är 81 år och har bott i sitt lilla hus på Kenny Lane i över 60 år. Hon är en ensamvarg och trivs bara i sällskap av livsvännen Daphne. Men en envis och väldigt påträngande grannunge, Persephone, bestämmer sig för att Elsie ska bli hennes vän. Även om Elsie gör sitt allra bästa för att undvika barnet, har hon svårt att värja sig. Trägen vinner, och så vidare. Men när Persephone vill intervjua Elsie till en skoluppgift, schasar hon iväg henne mot den än mer ålderstigna grannen. Han öppnar inte dörren och det visar sig att han ligger död på köksgolvet. Inga konstigheter, tänker Elsie, han var trots allt äldre än henne. Men när polisen inser att Elsie egentligen är Mad Mabel, känd för att blivit den yngst dömda mördaren i Australiens historia och i det närmaste en mytologisk gestalt, börjar de murar hon byggt under livet successivt rasa kring henne.
Beroendeframkallande och extremt bladvändarvänlig
Jag gick in i den här läsningen ganska blind. Jag hade inte läst mer än baksidetexten och hade inte läst några recensioner alls. Det är jag lite glad för. ”Mad Mabel” höll mig nämligen gissade genom hela boken. Att den skulle innehålla twistar och skruvbollar, det var jag nog ändå lite beredd på, säg den bok som inte gör det idag i den här genren. Men jag hade inte förväntat mig att växla mellan att skratta högt så ofta som jag gjorde, till att sitta och gråta på ett rätt ovärdigt och hulkande sätt på ett fler ställen än ett.
Läsning där romantisk kärlek inte är i fokus
Jag har skrivit det tidigare, och jag skriver det igen: just nu dras jag verkligen till böcker som inte handlar om romantisk kärlek. Min läshjärna vill ha vänskap och platonisk kärlek. Jag är helt enkelt rätt mätt på skildringen av smäktande kärlek och knasiga missförstånd. De böcker som verkligen fångat mig i år (förutom Dungeon Crawler Carl) har, utöver ”Mad Mabel”, varit ”The Correspondent” och ”Whister”, och de har alla gemensamt att huvudkaraktären inte är kring 30 och huvudstoryn handlar inte om romantisk kärlek. Och det är så skönt? Jag som närmar mig 50-årsdagen med stormsteg och har varit tillsammans med min man i 22 år, jag antar att jag helt enkelt inte längre relaterar supermycket till dejtingscenen. Det är klart att även jag kan uppskatta en stortartad berättelse om kärlek, men jag har väl helt enkelt inte läst särskilt många sådana senaste åren.
Aviga huvudkaraktärer som inte tar någon skit
Det har naturligtvis funnits undantag från denna kanske något kallhjärtade inställning (som ”Ett år till dig”) och det finns författare vars kärlekshistorier jag nog alltid kommer älska. Men just nu dras jag helt enkelt till karaktärer som helt får vara lite äldre, inte tar någon bullshit och gärna skaver lite i sin relation till andra. Exakt en sådan person är Elsie i ”Mad Mabel”.
Är ”Mad Mabel” värd hajpen i sociala medier? Det tycker jag absolut. Extra bonuspoäng för att den utspelar sig i Australien. När jag tänker efter har jag nog inte läst många böcker som gör just det. Är man sugen på att blanda grymtade skratt med snorigt gråtande, då ska man absolut läsa denna lilla pärla!
