Det tog skitlång tid för mig att läsa klart ”Lost Lambs” av Madeline Cash, och jag vet inte riktigt varför? Tyckte jag om den? Mycket! Men september har hittills varit en ganska rörig månad, och röriga månader blir sällan stora läsmånader. I alla fall inte för mig. Men ”Lost Lambs” – what a ride ändå.
Ett öppet äktenskap och en familj i kaos
Systrarna Abigail, Louise och Harper har ett tufft år. Deras föräldrar har bestämt sig för att ha ett öppet äktenskap. Eller nej, deras mamma Catherine har bestämt att äktenskapet ska vara öppet. Pappa Bud har bosatt sig i familjens bil och lever i en hög av halvtomma och ruttnande take away-kartonger. Abigail, som är 17, dejtar en tidigare militär som går under smeknamnet War crimes Wes. Louise har en onlinekorrespondens med en terrorist och Harper blir skickad till ett uppfostringsläger eftersom hon inte kan sluta tjata om att någon, antagligen staten, övervakar hela staden. Hon har dessutom gått igenom pappa Buds jobbmail och hittat diskrepanser i hamnens logglistor.
Hamnen, med de märkliga fraktloggarna, ägs av multimiljärdern Paul Alaabaster. Det är svårt att inte läsa honom som en blandning av Elon Musk och Jeffrey Epstein. Det finns likheter, så att säga.
Rasande rolig och snärtig dialog
Familjen Flynn håller på att falla sönder (varför köper egentligen Louise så mycket gödsel?) och kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag fattar att detta låter som en oerhört mörk och deppig bok, men det är den inte. Det är faktiskt en av de roligaste böckerna jag läst på länge (som inte är Dungeon Crawler Carl, vill säga) Dialogen är ett mästerverk och jag skrattar högt nästan hela tiden och tvingar min man till att lyssna när jag läser vissa delar högt.
Ett tag är jag övertygad om att det smugit sig in ett återkommande korrfel. Kyrkan har invaderats av knott, vilket heter ”gnat” på engelska. Varje gång det dyker upp ett ord som innehåller bokstäverna NAT, har det smugit sig in ett G framför. Naturally blir gnaturally, donation blir dognation och international blir intergnational. Först avfärdar jag det, men till slut blir jag så distraherad av stavfelen att jag googlar. Det visar sig att detta är ett medvetet grepp av Cash. Tanken är att felstavningarna ska vara lika irriterande som prästen tycker att knotten i kyrkan är. Det fungerar, jag blir faktiskt jätteirriterad.
Kritiken mot ”Lost Lambs”
”Lost Lambs” har blivit en superviral bok, men inte utan kritik. Kritiken rör främst Louises onlineromans med ”yourstruly”, en islamistisk extremist. Jag dök ned i kritiken och den bottnar i att eftersom den enda muslimska representationen i boken är denna, så upplever många att Cash sätter likhetstecken mellan islam och terrorism.
Det är mycket religion i ”Lost Lambs” överlag. Handlingen kretsar till viss del kring kyrkan som familjen tillhör. Det är i sammanhangen värt att påpeka att Cash knappast behandlar kristendomen med silkeshandskar heller: kyrkan, prästerna och de kristna miljöerna är genom hela boken föremål för satir. ”Lost Lambs” handlar alltså till stor del om tro, men det är det inte en bok som framställer religion som något genomgående gott. Men det är bara islam som presenteras som ett så påtagligt hot. Kristendomen och judendomen får vara mer quirky än hotfull. Skillnaden i gestaltningen är helt klart påtaglig.
En bergochdalbana som nästan spårar ur mot slutet
I övrigt tecknar Cash fantastiskt levande karaktärer och världsbygge. Vi får lära känna även bikaraktärerna rätt väl, vilket är mysigt. Fram emot slutet kan man väl säga att berättelsen spårar ur en aning, men jag känner att jag inte har något emot det. Det blir en maxad och rätt filmisk upplösning, där jag verkligen kan se handlingen utspela sig för mitt inre som på film. Ja, ”Lost Lambs” skulle passa rätt bra som en miniserie tror jag. Jag vill gärna casta Jeffrey Dean Morgan i rollen som Bud Flynn tack.
