Jag har läst många bra böcker senaste åren, men ”Fruit Fly” av Josh Silver var något alldeles extra. Sällan ger böcker mig så hög puls att min klocka säger åt mig att jag verkar lite stressad. Det hade klockan helt rätt i, ”Fruit Fly” gjorde mig extremt stressad. Det var med hjärtat i halsgropen och kaninpuls som jag läste, och blev otroligt irriterad varje gång jag var tvungen att pausa för världsliga saker som jobb, mat, toalettbesök, sömn. Bäst av allt: det är inte en deckare. Här har vi en bok som ger mig både skamsköljningar, ångestont i magen och får mig att vilja bita hårt i boken i frustration, utan att det handlar om lemlästade kroppar under broar. Skadade kroppar under broar, ja, men inte döda.
Sju år av skrivkramp
Mallorys debutroman blev en succé. Trots att det gått sju år sedan den gavs ut, berättar folk fortfarande för henne hur boken förändrat liv. Som larmoperatören när Mallorys make Ronan försöker få Mal inlagd på psykakuten till exempel.
Mallory har inte skrivit något alls sedan debuten. Hon har lidit av kronisk skrivkramp, psykisk ohälsa och har till slut utbildat sig till terapeut (eller coach, egentligen, men hon kallar sig terapeut eftersom folk ändå inte vet skillnaden) för att fokusera på något annat än skrivandet. Ronan tycker nämligen att skrivandet inte gynnar henne. Hon har tre klienter: ingen av dem med några större problem än hur och när rosorna bör beskäras.
”Go gay. Go sad. Go dark.”
Men åter till Mals make Ronan. Det visar sig ganska snabbt att Ronan har rätt många åsikter om hur Mallory bör leva sitt liv. Till en början ger jag som läsare honom lite dispens enligt devisen hellre fria än fälla, för det kan ju trots allt vara så att Mallory är en opålitlig berättare. Med tanke på hur otroligt pinsam hon är under bokens första del, misstänker jag länge att hon inte går att lita på över huvud taget.
Pinsam, undrar ni? Ja, något så offantligt. Det Mallory vill mest av allt, det är att återigen kunna skriva. När hon om natten googlare hur man bäst skriver en till bästsäljare hamnar hon i en Reddit-tråd. Där skriver något att det bästa sättet att skriva en bästsäljare just nu är att ”Go gay. Go sad. Go dark.” Nu är ju inte Mal gay. Inte bi heller. Däremot känner hon sig rätt sad och därtill lite gränslös. Så i ett försök att wallraffa LGBTQIA-scenen i London, blir hon medlem på Grindr. Hon knäpper några lättklädda bilder på Ronan (medan han sover) och kastar sig in bland profilerna. När hon (eller Ronans bringa) får DM, svarar hon ”YASSS QUEEN” och ”SLAAAAY”. Det landar inte särskilt väl. Jag växlar mellan att vilja gömma ansiktet i en kudde och att fnissa förskräkt. Herregud, skärp dig Mal, viskar jag.
Karaktärer som får min puls att rusa i panik
En liten stund där just i början tänker jag att detta kommer bli en olidlig bok. Jag tycker att berättarrösten påminner lite väl mycket om Bridget Jones allra sämsta sidor. Men när Mal snart möter Leo, en missbrukare som finansierar sitt drogberoende genom att sälja sex via Grindr, vecklar boken plötsligt ut sig och blir något helt annat än vad jag först trodde. Den blir faktiskt alldeles storslagen.
Egentligen är det svårt att skriva om den här boken utan att spoila, kanske skulle jag behöva bokklubba den med någon? Så om du är känslig för spoilers, även om de är milda, bör du sluta läsa nu. Okej, nu kommer det spoilers:
Ronan och Mals mamma är oförlåtligt vidriga personer. Jag får en sådan hög puls av att läsa om hur Ronan beter sig att jag måste lägga från mig boken, gå ut till min man som sitter i vardagsrummet för att berätta att min puls rusar på grund av denna rakt igenom hemska man. Jag blir så otroligt illa berörd av honom och han visar sig dessutom ha prick noll försonande drag. Att Mal försätter sig i farliga situationer är inte det som ger mig puls som nästan orsakar hjärtstopp. Det är Ronan. Om och om igen är det Ronan. Och Mals mamma? Ja, även hon är en relativt vidrig människa. Som tur är finns där några saker som gör att jag… inte förlåter henne direkt, men i alla fall accepterar henne.
Slut på spoilers.
Vem äger en berättelse?
Som ni vet vid det här laget tyckte jag att årets hajp Yesteryear var en enorm besvikelse. Fruit Fly, däremot, som det redan snackas om trots att den inte har mer än ett par veckor på nacken i bokhandlarna, lever med råge upp till alla förhoppningar jag hade hunnit få innan jag började läsa den. Dessutom är den fullmatad med spännande teman. Vad har man rätt som författare att skriva om? Vem har man rätt att skriva om? Varför lyssnar folk så ofta på mannen i en kärleksrelation än kvinnan? Varför är det mannens ord som ofta blir sanning?
Men ”Fruit Fly” rör sig också kring frågor om vem som får berätta, vem som får bestämma vad en berättelse betyder och vem som tjänar på att den berättas. Om skillnaden mellan inspiration och exploatering. Vad som händer när andra människors erfarenheter och trauman blir en handelsvara. Om representation kontra appropriering och kommersiellt utnyttjande. Missbruk, självdestruktivitet och vilka människor vi är beredda att betrakta som trovärdiga offer. Om kontroll och manipulation, ensamhet och behovet av bekräftelse och inte minst om den för en författare, evigt kniviga gräns mellan att skriva autentiskt om någon annans erfarenhet och att faktiskt utnyttja dem.
Helt golvad med lite boksmälla efter läsningen
Jag har sett jämförelser mellan ”Yellowface” och ”Fruit Fly” och visst finns det många gemensamma beröringspunkter. Men jag tycker att ”Fruit Fly” bygger spänning på ett sätt dit ”Yellowface” inte riktigt når. Med det sagt tyckte jag verkligen om även ”Yellowface”.
Nej men ”Fruit Fly” av Josh Silver är en helt fantastisk bok. Jag vill ge den 100 av 10 och läsa om den på direkten, och sedan en tredje gång innan jag ens läst den en andra gång. Jag vill samla alla mina färgpennor och stryka under nästan allt i hela den här boken. Den är fantastisk. Just nu lider jag av lätt boksmälla. Är det ens värt att läsa en bok ny bok när jag precis läst en nära nog perfekt bok? Klart det är, men det tar lite emot.
