Ansel Packer vaknar för sista gången i sin fängelsecell. Ikväll ska hans avrättning äga rum. Han kommer ta emot sin advokat en sista gång. Överföras till anstalten där avrättning ska äga rum. Äta sin sista måltid. I tankarna minns Ansel tydligt vad han gjort, varför han är där. Han minns Flickorna vars liv han ändade. Men själv vill han inte dö. Han vill bli förstådd.
”Avrättningen” bjuder på ett ovanligt perspektiv på en thriller
Det som fascinerar mest med ”Avrättningen”, tycker jag är det annorlunda perspektivet. I en klassisk thriller begås ett, eller kanske flera brott. Sen får vi genom en polis ögon följa jakten på mördaren. Ibland ihopblandat med att även mördarens perspektiv skildras. Men i ”Avrättningen” har Danya Kukafka vänt på hela upplägget. Det står från första sidan klart att Ansel Packer har begått de hemska mord han dömts för, även om vissa omständigheter lämnas medvetet suddiga. De kapitel som följer Ansel skildrar honom från morgonen på den dag då han ska avrättas, där timmarna obönhörligt tickar fram mot hans sista stund i livet.
Men Ansels tid fram till den sista dagen skildras genom ögonen på de kvinnor som passerat genom hans liv. Hans mamma Lavender, som befinner sig i ett miserabelt förhållande på en isolerad gård ute på landet, får sitt första barn Ansel när hon är endast sjutton år gammal. Hazel är syster till Jenny, som Ansel under många år är gift med. Och Saffy är mordutredaren som på många sätt har gemensamma beröringspunkter med Ansel. Slutligen är det också hon som lyckas ställa honom till rätta.
Intressant med många dimensioner på karaktär som ofta blir endimensionell
Det känns inte som att avsikten med boken är att man ska känna sympati för Ansel. Men som den seriemördare han är ges han bra många fler dimensioner. Vi får se Ansel både ur hans egna och andras ögon. Det skapar en förståelse som ofta lyser med sin frånvaro när en mördare skildras. Det finns faktiskt en förklaring till varför det blev som det blev. Varför Ansel är som han är. Och den är hjärtskärande. Men det han gör är just därför nästan ännu mer tragiskt.
Att lägga pusselbitarna till hur allt hänger ihop gör ”Avrättningen” till en mycket fängslande läsning. Trots att vi egentligen redan sitter med facit. För vägen dit är ju det som egentligen fascinerar. Det är på den resan som man inser att världen är långt ifrån svart/vit, trots att rätt och fel fortfarande existerar. Ibland kan det vara lite svårt att förstå vissa av de val som karaktärerna göra. Även vissa sammanträffanden känns osannolika, men samtidigt är detta ju en saga och inte verklighet.
”Avrättningen” utsågs år 2022 till ”The New York Times Best Crime Novel of the Year”. Efter att ha själv läst boken håller jag med om att den har något väldigt eget. Något som gör att den kommer bli svår att glömma.
