När Hamid Noury grips i Stockholm för folkrättsbrott och mord blir det en stor nyhet. Särskilt för många exil-Iranier, som själva eller vars anhöriga berörts av händelserna som ägde rum under sommaren 1988. Under en period om några veckor avrättades tusentals fångar av politiska skäl. Och mer än 30 år senare grips en av de personer som de drabbade håller ansvariga för händelserna.
Elisabeth Hellström är nämndeman i Stockholms tingsrätt, och blir tilldelad rättegången mot Hamid Noury. I ”Avrättaren” skildrar hon hela den långa rättegångsperioden. Tack vare egna, minutiösa anteckningar kan hon ge ett förstahandsperspektiv på stämningen i rättegångssalen, fakta som kom fram vid vittnesmål och, inte minst, Hamid Nourys egen skildring av vad som hänt och vad han gjort eller inte gjort sig skyldig till.
Lättläst sammanfattning av betydelsefull rättegång
Jag funderade först lite över varför den här boken skrivs. Men insåg sen att jag nog är den perfekta målgruppen. Jag kände inte till rättsfallet med Hamid Noury, även om hans namn klingar vagt bekant. Troligen för att jag ändå sett rubriker om fallet i tidningen när rättegången pågick. Men någon djupare förståelse satt jag inte på. Jag kände faktiskt inte ens till särskilt mycket om att Iran avrättade tusentals politiska fångar under sommaren 1988, och hade bara en vag förståelse om kriget mellan Irak och Iran. Mycket tack vare nyss framlidna Marjane Satrapis bok ”Persepolis”.
Med utgångspunkten att man inget vet i förhand så bjuder ”Avrättaren” på en bra sammanfattningen av rättegången. Det är också intressant att få just en nämndemans perspektiv. Det är uppenbarligen mycket att hålla reda på, och många regler att följa. Elisabeth Hellström är också noga med att inte överträda några gränser i sin bok. Fördelen med det är att boken kan ges ut. Nackdelen är att ”Avrättaren” känns lite opersonlig, och ytlig.
”Avrättaren” är en återberättning av händelser som återberättas som vittnesmål. Även Hellströms eget liv skildras lite flackigt, både det privata och professionella. Jag hade gärna sett en introduktion till vad arbetet som nämndeman innebär, och en förklaring om vem Maggan är (även om jag räknade ut det rätt snabbt). Jag tror inte boken kommer stanna med mig över tid. Men den var lätt att läsa, och medan jag läste lärde jag mig ändå en del nytt.
