”Agrippa” är namngiven efter huvudpersonen, Marcus Vipsanius Agrippa. Boken är skriven som den vore Agrippas egen memoar, nedplitad medan han isolerad i sin villa utanför Vesuvius inväntar döden efter att ett sår i vaden lett till kallbrand som sakta sprider sig uppåt. Berättelsen om hans liv skildras till största delen helt kronologiskt, från barndomen framtill vad som i boken är nutid. Fokus ligger främst på Agrippas vänskap med Octavius, mannen som längre fram i deras liv genom pengar, krig och intriger lyckas ta över som enväldig härskare över romarriket under namnet Augustus.
”Agrippa” bjuder på rikligt med skildringar av allt det som Agrippa själv sätter högt värde vid. Det finns därför rikligt med skildringar av krig och slag, men också av byggnadskonst med konstruktioner som akvedukter och artificiella hamnar. Även om Agrippa själv är motvillig till det, utgör politik också en stor och viktig del av hans liv.
En av få historiska romaner från Robert Harris som jag inte fångas av
Jag har tidigare läst flera titlar av Robert Harris. Bland annat de tidigare recenserade ”De ofrälsta” och ”En krigets och kärlekens man”. Mest förtjust har jag varit i de böcker som utspelar sig runt första- och andra världskriget. Inför releasen av ”Agrippa” bestämde jag mig för att läsa första delen av Harris Cicero-trilogi, ”Imperium”, som också handlar om romarriket. Den blev ingen favorit. Jag fick faktiskt kämpa mig igenom delar av den. Och tyvärr kommer inte heller ”Agrippa” stanna hos mig som en stark läsupplevelse.
Ska jag placera ”Agrippa” på en skala över böcker jag läst om romarriket skrivna av Robert Harris (en lista som alltså omfattar två titlar) så är den mer intressant för mig än vad ”Imperium” var. Jag tycker att tempot är jämnare, om än mer ojämnt än i andra romaner av Harris. Jag har också lättare för att föreställa och sätta mig in i Agrippas värld och tankegångar än Ciceros. Den romerska politiken, men även krigskonsten, känns helt enkelt lite mer lättillgänglig i denna bok. Ändå är det först i den sista tredjedelen som jag faktiskt känner mig investerad i läsningen. Fram till dess glömde jag hela tiden bort att jag ens läste boken.
”Agrippa” kräver kanske en läsare som redan är investerad i ämnet
Är det jag som inte fattar grejen? Är det Harris som inte skriver tillräckligt intressant? Eller är det kanske romarrikets ständigt malande krig med dess totala likgiltighet inför människolivets värde, och lika ständigt malande politiska intriger av män som ser till sig själva endast, som helt enkelt inte är intresseväckande nog för mig?
Jag tror att jag är kapabel att förstå. Och jag vet att Robert Harris skriver intressant. Andra av hans böcker har jag upplevt som uppslukande bladvändare. Så kanske är det romarriket som helt enkelt inte tilltalar mig. Jag har svårt för att förstå hur en handfull män kan leva ut sina lustar och ambitioner så helt utan en tanke om konsekvenserna. Konsekvenserna för landet de leder, familjerna de lever med och dessutom de hundratusentals soldater vars liv offras för i längden ingenting alls. Kanske måste man redan vara investerad i romarriket för att komma förbi det som blir mentala hinder för mig? Kanske kräver boken någon slags förförståelse för att Agrippa ska bli mer än den platta karaktär jag upplever honom som?
Det jag ändå tar med mig från ”Agrippa”, är berättelsen om hur en man som haft så stort inflytande trots det blivit historiskt överskuggad. Nära på bortglömd. Robert Harris har onekligen teorier om varför det är så. Men kanske levde Agrippa helt enkelt i en tid där han, sina livsverk till trots, inte var intressant nog? Kanske är det därför boken inte heller riktigt lyckas fånga mitt intresse? Inte förrän den, och Agrippas liv, precis står vid randen till slutet.
